Jag omvärderar Lejonet från Norden och provar viner

Den 6 november var det Gustav Adolfsdagen. Då såldes det bakelser med Gustav II Adolfs silhuett i choklad. Någon gång har jag köpt sådana, bara för att testa.

I år är det 390 år sedan han dog, där på slagfältet i striden mot Wallenstein. Och jag erkänner min bristande kunskap i historia. Jag har alltid trott att han var en eländes krigarkung som drog runt i Europa med sina legoknektar och ödelade tyska städer, borgar och slott. Och nog var det så med soldaterna; de brände, förstörde och våldtog precis som i dagens aktuella krig.

Men nu besökte vi Lützen, där en minnessten restes av tyskarna ungefär på platsen där den svenske kungen föll.

1837 restes en gotisk järnbaldakin över minnesstenen. Kanske för att förhindra svenskar att ta med sig en bit av stenen, vilket tydligen inte var helt ovanligt.

Jag lyssnar på den svenskspråkiga audioguiden och inser att Gustav II Adolf var mycket större och viktigare i Tyskland än jag förstått. Skolor och gator har fått hans namn, statyer har rests, kyrkofönster och utställningar hedrar kungen som ledde protestanternas frihetskamp mot katolikerna. Han gav sig in i det trettioåriga kriget när katolikerna närmade sig Östersjön och hotade Sveriges gränser. Med tanke på hur långt söderut Lützen ligger så lyckades han utomordentligt bra!

Själva minnesstenen är ingen underskön skapelse.

Under de 21 år Gustav II Adolf regerade skedde stor utveckling på många fronter i hemlandet. En hel del av detta låg kungen bakom. Bland annat grundade han Göteborg. Kanske inte så konstigt då att Oscar Ekman, en politiker, filantrop och grosshandlare från Göteborg bestämde sig för att donera medel till ett kapell bredvid minnesstenen.

Kapellet ritades av Lars Israel Wahlman (som också ligger bakom Tjolöholms slott och Engelbrektskyrkan i Stockholm) och stod klart 1907.

Ovanför dörren finns kungen själv avbildad.

Känslan inne i kapellet var väldigt nordisk med sitt mörka trä.

Här fanns olika standar och en altartavla med både kungen och Martin Luther avbildade. I fönstret i bakgrunden står en byst av Oscar Ekman själv.

Varje fönster hedrar en svensk adelsman med en sköld. Denne Torsten borde vara släkt med en av mina äldsta vänner, minsann!

Ovanlig, stor och läcker takkrona.

Till sist gick vi in i museet som finns i en röd timmerstuga. När jag skulle skriva i gästboken kom en kvinna in i museet (vi hade varit enda besökarna på hela platsen) som hörde att vi var svenskar. Det visade sig vara historikern och författaren Inger Schuberth, som var helt fantastiskt inspirerande och kunnig. Hon pratade länge med oss om kunglig historia och böcker hon skrivit, bland annat om minnen från slaget vid Lützen - en bok som jag direkt köpte från Bokbörsen när jag satte mig i bilen. Veckan som kom skulle hon berätta om sin nyare bok ("Ett längre samtal med Kristina den äldre") på Livrustkammaren. Hon är så kunnig att hon utsetts till hedersmedborgare i Lützen. Ja, se det var ett oväntat och väldigt givande möte!

Men detta innebar ju också att tiden rusat iväg och vi var hungriga! Vi åkte till Naumburg (där vi skulle köpa vin) och hittade en genuin ölstuga där vi tog lika genuin korvlunch. Dock fanns inget mörkt öl, så det fick bli te till wurren.

När vi satt där kom stammisgubbarna in. En av dem gick från bord till bord - även vårt - och hälsade genom att slå båda händerna i borden. Sedan gick han bort till en vägghylla och hämtade sina glasögon innan han satte sig med övriga gubbar för att spela kort. Jag överdriver inte om jag tror att den äldste deltagaren var närmare 100 år.

Naumburg ligger i ett av Tysklands allra minsta vindistrikt, Saale. Vi ville köpa vin och körde först till Kloster Pforta där vi efter provsmakningen köpte 14 flaskor vin. Ni ser cyklarna i bild? Dessa cyklister blev helt fascinerade av vårt inköp ...

Sedan åkte vi till närliggande Gussek

där vi provade ännu fler viner men bara köpte två, mest beroende på att mannen som expedierade var så vimsig och rörig. Stor skillnad mot kvinnan i klostrets butik!

Dagens övriga planer hann vi inte med utan vi åkte direkt till vårt hotell

där vi slog oss ned på uteserveringen och åt god schnitzel med kantareller. Mitt ölglas var så snyggt att vi bad att få köpa det, men då kom servitrisen smygande med två nya, rena, och hyssjade åt oss när hon gav oss dem. Det här är något vi ofta gör, så nu har vi en finfin samling av olika ölglas här hemma.

EFIT - En välbehövligt obokad novemberonsdag

7.30
Vaknade när husets herrar gick upp kl 5
och var vaken till 6 när de åkte.
Somnade om och sov till 7.
Dags för dagens första tebalja.

8.30
Sitter på verandan när de första solstrålarna
lyser upp min värld.

9.30
Lägger ifrån mig den färdiglästa boken.
Nummer åtta i serien.

10.30
Minst sagt dags att sila bort lakritstagetes
från mitt smaksatta brännvin.
Borde gjorts för länge sedan.
Blev aningens för beskt nu,
men jag kan kanske blanda ut det
med den tidigare satsen.

11.30
Det är så mycket jag inte hunnit med.
Blogga, röja, trädgården etc etc.
Igår var jag i alla fall ute och idag fortsätter jag.
Dahliorna tas upp ur sina krukor
och det halkiga trädäcket sopas.

12.30
Mitt på gräsmattan ligger en såsförpackning från Donken.
Kanske har någon slängt in den från gatan,
men jag tror mer på att en skata
länsat papperskorgen vid busshållplatsen.

13.30
Så dök hon upp till sist, ekorrhonan!
Någon timme senare kom hanen.

14.30
Till min allra första utställning målade jag
en kapad rönnsumak med blå färg.
Sedan stod den i gallerifönstret full av glasprylar.
På Castor har den också stått i skyltfönstret ett tag
men de senaste åren har den tagit plats i garaget.
Om den överlever vintern i växthuset,
så kan gurkorna klättra i den nästa sommar!

15.30
Kolla vilken rejäl klase med björnbär
jag missat att skörda!
Nu klipper jag bort alla grenar som burit frukt
och sparar årsskotten.

16.30
Tillbaka på verandan.
Med tebalja.
Och Bonde söker fru.

17.30
Middagsmaten är i ugnen.
Testar ett nytt recept.

18.30
Ångan från ärtorna immar kameralinsen.
Maten får godkänt men kommer inte att lagas igen.

19.30
Pratar med lilla faster.
Idag har hon bara ringt en gång.
Vissa dagar kan hon ringa 10-15 gånger ...

20.30
Kollar om Vonkis glömt EFIT.
Det har hon.

21.30
Spanar in nyheterna.
Nu ska jag läsa lite blogg!

EFIT - Ett Foto I Timmen

När naturen får ta över de övergivna husen

Cirka tre mil sydväst om Berlin ligger Beelitz-Heilstätten, ett stort område som började bebyggas 1898 för att bli ett sanatorium. Polskfödde arkitekten Heino Schmieden var mannen bakom de vackra byggnaderna som till att börja med hade plats för 600 tuberkulospatienter. Med tiden växte området med många byggnader och sängplatser för att under första världskriget rymma över 1500 patienter samtidigt, nu som militärsjukhus för tyska armén. Mellan världskrigen var sjukhusen återigen civila men 1945 ockuperades området av Röda armén och de behöll sjukhuset som sovjetiskt militärsjukhus i 50 år, alltså även efter att muren föll.

Sedan fick området och alla de vackra byggnaderna förfalla.

Idag har ungefär halva området börjat renoveras och den andra halvan är ett mycket sevärt turistmål med drömmotiv för fotografer. Här finns ett rejält utsiktstorn med gångbana på hög höjd som slingrar sig runt flera byggnader, enklare matställen och en del modern oväntad konst i markplan.

Vi parkerade uppe i vänstra hörnet på kartan (P1) och promenerade till kassan - sedan var det några timmars ren fascination att gå runt i området. Bilderna får tala för sig själva.

Här och var fanns metalltunnlar som lekfulla individer kunde klättra igenom

och detta sviktande nät med hängmattekänsla - på hög(!) höjd. Här fick max 50 personer vara samtidigt. Hu! Maken gick försiktigt ut på nätet alldeles själv. Jag vägrade.

Se så sagolikt vackert ett nyrenoverat hus är!

Vi åkte tillbaka mot Berlin och bodde i ett stort, men totalt charmlöst, rum med liten balkong. Frukosten serverades i källaren och var faktiskt den bästa hotellfrukosten på hela resan. Hit kommer vi gärna tillbaka.

Hotellet låg i det exklusiva området Steglitz-Zehlendorf som var mycket vackert med sina stora jugendvillor. Vi tog en skön kvällspromenad

till en grekisk restaurang där vi åt och drack gott på uteserveringen.