En annan dag tog vi tåget upp i samma dalgång, Vallée du Trient. Vi parkerade vid Mont-Blanc-expressens station i Vernayaz och tog det lilla slingrande tåget halvvägs till Frankrike.
Vi klev av i lilla Finhaut där de vackra jugendhusen påminde om tider som flytt. Den här dalgången var en av de första som lockade turister, mycket tack vare den gamla diligensvägen som byggdes mellan 1855 och 1861. Det var den vi nu skulle vandra.
Först såg vi hur tåget fortsatte mot Frankrike, ser ni den lilla röda fläcken till höger i bild?
Vi hittade skylten som pekade ut riktningen och den stipulerade vandringstiden. Ha. Två timmar och femtio minuter. Skulle inte tro det.
Första sträckningen var ju inte den vackraste, men vi klev förbi avspärrningarna för att hitta starten på själva vandringsleden.
Vägen var lättgången och i fantasin kunde jag se diligenserna dragna av hästar kämpa sig uppför backen. Undrar hur svårt det var att bromsa hästarna och vagnen på vägen ned? Inte konstigt att vägen slingrade sig längs sluttningen.
Vyerna var vackra och oväntat skogiga. Inte alls lika öppna som de vi sett tidigare.
Då och då passerade vi en by.
Vackra typiska schweiziska trähus
Exemplariskt fönster med spetsgardin, fönsterluckor och pelargoner. Precis som det ska vara.
Och ibland var vi alldeles bredvid järnvägsspåret.
Eller så gick det över huvudet på oss.
Så blev vägen till en stig och vi anade att den gamla diligensvägen försvunnit i modernare infrastruktur.
Vid två tillfällen skulle vi korsa järnvägsspåret. Det kändes inte speciellt farligt med tanke på att det inte direkt var något höghastighetståg som körde - och det hördes långt innan det kom.
Till slut kunde vi se Rhones breda dalgång, men det var fortfarande en bit ner och denna bit bestod helt och hållet av serpentinväg!
Fram och tillbaka gick vi i något som kändes som en evighet. På bilden finns sju parallella vägar, även om inte alls syns så tydligt. Fy, vad jag var trött i knäna!
Totalt hade vi på denna vandring gått nedåt i 1000 höjdmeter men jag vet inte hur många sträckmeter det blev tack vare de 51 hårnålskurvorna. Puh.
Den här bilden tog jag exakt fem timmar efter den med vägskylten. Visst, vi hade stannat och picknickat, men två timmar och femtio minuters vandring? Näe.
På tillbakavägen körde vi förbi vårt hus och stannade vid getfarmen strax ovanför. Vi köpte tre olika getostar
och njöt något helt otroligt av både dem och dagens bedrift.
10 kommentarer:
Vilka vandringar ni varit på! Så innerligt vackra omgivningar!
Nu förstår jag att dina menisker i knät inte mår så bra... Men det kanske var värt det ändå;-) Vilken vandring. Himla roliga bilder med både stigen och tågspåren. Otroligt läckert!
Å eftersom "diligence" även betyder flit får jag väl säga att ni var väldigt flitiga med tanke på hur många steg ni måste ha gått den dagen;-)
Wow det ser superfint ut.
Hej Anni!
Så vackra vyer och ser väldigt kuperat ut. Lite förvånad över att avståndet står i tid och inte i avstånd.
Ha det bra /Kram Marika
Nu har jag läst många inlägg med svindlande höjder och vackra blommor mm Har liksom blivit lite lat med bloggandet men det är mycket annat som tar min tid .Kameran tex . Men jag njuter av naturen alla dagar . Fast idag är det regnskurarnas dag det har säkert kommit 20 mm i i 50 omgångar . Kramen Nette
Jösses! Förstår att det tog sin lilla tid att vandra där! Fina bilder och osten måste ha varit ljuvlig!!!
Kram!
Vilket äventyr. Den avslutningen var ni mer än väl värda. Jag har alltid haft svårt för att lita på sådana tidsangivelser. Förstår att det var en upplevelse ni sent kommer att glömma. Själv hade jag garanterat fortsatt att åka det slingrande tågspåret mot Frankrike. Gissar på att ni sov som stockar natten efteråt. Hoppas ni stretchade ordentligt. Gissar ändå på lite skavanker vid morgonkvisten.
Oj, här sitter jag i godan ro och har ätit frukost men blir riktigt trött i benen ändå. Kan känna hur jobbigt det är att gå nedåt i 1000 höjdmeter. Förstår nu att dina knän tagit stryk. Hoppas att ditt onda meniskknä är bättre nu förresten. Men samtidigt, vilken upplevelse, vilka vyer. Och vilken ynnest för mig att kunna gå med i alla backar och njuta av alla vyer samtidigt som jag häller upp en påtår med kaffe.
Nu ska jag skörda lite tomater och koka lite soppa att frysa in innan jag fortsätter att läsa om Galeries Defago ...
Kram Anita
Funderar över den där stenbron som tåget åker över, undrar hur gammal den är.
Den ena vandringen vackrare än den andra. 1000 höjdmeter är mycket. En av våra vandringar gick vi först 1000 höjdmeter uppför, serpentiner och stigar, och sen samma väg nerför... Då var jag slut. Och tiderna brukar aldrig stämma :)
Skicka en kommentar