I Schwarzwald

Från Heiligkreuzsteinach körde vi till det lilla vindistriktet Rebland vid Baden-Baden, i norra änden av Schwarzwald och inte långt från gränsen till Frankrike. Vårt mål var slottet Neuweier.

Här var utbudet av förståeliga skäl mindre än på förra stället. Detta var ju en vinodlare och inte en vinbutik.

Vi provade tre olika Pinot Noit i tre olika prisklasser och köpte av det billigaste som var bra smak för pengarna.

Nu skulle vi se mer av Schwarzwald, så vi körde upp på den vackra Schwarzwalder Hohestrasse. Om det i Hessen var blandskog med mest lövträd så är det här mest gran, eftersom den ursprungliga skogen röjts för jordbruk och använts till ved. Namnet svarta skogen kommer just av att granskogen är så mycket mörkare än bland- eller lövskog.

Lagom till lunch fann vi just en sådan typisk tysk restaurang som jag alltid vill äta på minst en gång när vi reser. Mitt i skogen, med rustik inredning och mat.

Det är inte vackert, men mysigt.

Och så fick jag min efterlängtade viltgryta med spätzle och lingon, den jag velat ha kvällen före när Romeo köpte pizza istället.

Efter lunchen fortsatte vi söderut. Vyerna från vägen var vackra men stördes av afrikasanden som gjorde sikten dimmig.

Vid turiststället Mummelsee tog vi en promenad för att se på sjön och alla pensionärer som satt i skuggan och tittade på samma sjö. Här kan man också vandra runt hela sjön om man vill, det var det några som gjorde värmen till trots. Som svenskar är vi bortskämda med sjöar, men mitt inne i Europa kan jag förstå att detta är en sevärdhet, så långt borta från havet.

För trettio år sedan tågluffade vi här, men då kom vi aldrig till klosterbryggeriet i Alpirsbach. Nu stod det åter på min lista, så vi handlade en del öl i bryggeributiken. Chokladbutiken intill var däremot stängd på grund av hettan.

Här fanns också en glasblåsare med stor butik där jag bland annat köpte glasfåglar som jag visat tidigare. Vilken stad va? Öl, choklad och glas - vad mer kan en Anni begära?

Jag hade bokat in oss på ett hotell i Schönwald men missat att vi måste checka in före 17, så det blev till att köra dit så snabbt som möjligt. Med fem minuters marginal kom vi fram.

Tysk kurbitsstil på målningarna både på skåp

och säng. Ser ni den yttepyttelilla chokladbiten som ligger på sängen?

Tittade vi åt höger från vår balkong såg vi ett rejält hopptorn.

Väl incheckade kunde vi nu köra tillbaka norrut en liten bit, till Triberg och dess vattenfall. Här var vi för trettio år sedan, då köpte vi ett gigantiskt gökur som sedan skickades hem till oss och så vandrade vi till vattenfallet. Nu tog vi bilen dit.

Det var riktigt svalt och skönt att gå i fukten och skuggan vid vattnet. Detta är Tysklands högsta vattenfall, totalt 163 meter.

Runt vattenfallet är skogen mer som den var tidigare, med en större variation av träd tack vare fukten.

Här fanns också flera nötkråkor, området kring vattenfallet är dess huvudsakliga hemvist här i Tyskland. Nötkråkan äter hasselnötter och frön från tall och gran, precis som ekorren. Den brukar också gömma ett lager av mat inför vintern. Undrar just om den är bättre på att hitta sin mat sedan än vad ekorren i min trädgård är?

Tillbaka i Schönwald hade vår värd bokat bord på en restaurang som han rekommenderade. Vi ville dock sitta ute eftersom det var ännu varmare inne, men det sista bordet hann precis tas av en barnfamilj, så vi delade bord med tre stamgäster som pratade en tysk dialekt maken inte alltid förstod.

Nästa morgon for vi vidare söderut, nu tycktes sanden ha lagt sig lite. Den här mannen var på väg till sin brevlåda, undrar om han stannar och ser på vyerna så här varje dag?

Det blev en dag med längre biltur, men så skulle vi ju komma fram till vårt huvudsakliga mål också.