Taggiga stalaktiter, mammutar, grottbjörnsgropar och magnifika Josephine Baker.

Den sex miljoner år gamla Grotte de Maxange gömde sig i det här stenbrottet och upptäcktes för bara 25 år sedan av ägaren Angel Caballero. När han insåg hur unik denna grotta är var det bara att byta karriär och förbereda området för besökare. Grottan har belönats med två michelinstjärnor och är ett nationellt kulturarv, drivet av Angels söner.

Det speciella med grottan är dess unika stalaktiter, som inte liknar några andra.

Bitvis är taken täckta av dessa "spikmattor"

och bitvis av knottriga stalaktiter och stalagmiter. En mycket annorlunda och vacker upplevelse!

Tio minuter bort ligger lilla Limeuil

som likt andra byar i området är uppbyggda mot en klippvägg

och därmed bara har en egentlig gata. På den här bilden ser man regionens typiska takform, visst blir det lite som en sagoboksillustration? Jag är nästan löjligt förtjust i dessa tak!

Som alla dessa småorter är det väldigt vackert, propert och städat.

Här finns både stil

och charm.

Och de är självklart kuperade, med tanke på hur de klättrar uppför bergväggarna.

Vi åkte vidare till nästa grotta, Grotte de Rouffignac, där det skulle finnas målningar av mammutar.

Tyvärr fick vi inte fotografera i grottan, men vi åkte med ett litet tåg in i två djupa grottgångar och såg några av de 250 målningar och etsningar som upptäckts. Väldigt vackra, kanske nästan lite för vackra? Frågan om dess äkthet har debatterats eftersom grottorna varit kända i flera hundra år och det finns klotter från 1700-talet och framåt. Som jag förstått det ska målningarna vara äkta.

Här fanns också klösmärken från grottbjörnar och många gropar där björnarna legat i ide. 

Jag lägger in två bilder från nätet, bl a wikipedia, för att ni ska få se:

På väg hemåt stannade vi till vid Chateau des Milandes som skulle ha en fin trädgård och är känt som Josephine Bakers bostad. I entrén fick vi veta att kapellet bara var öppet en liten stund till, så vi borde gå dit först. Vi avstod när vi såg kön in och vet inte vad vi missat ...

Vi gick in i slottet för att se den stora utställningen om Josephine Baker och jag måste erkänna att jag bara kände till hennes banankjol, men jisses vilken kvinna! Förutom dansös och sångerska var hon både engagerad i den franska motståndsrörelsen under andra världskriget och i den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Hon adopterade 12 barn från olika världsdelar och bodde med dem i slottet tills ekonomin gick åt skogen och de alla blev hemlösa. Utställningen var oerhört intressant, med den utförliga audioguiden i örat, och blev en helt oväntad höjdpunkt (av många) denna dag!

Däremot var trädgården inte vad jag hoppats. Återigen visar det sig hur svårt det är att välja rätt när man planerar resmål.

Alltså, det var väl inget fel sådär

men inte heller värt en resa. Det var däremot Josephine Baker!

Jo, det fanns ju blå frilandshibiskus också, den var fin!

Självklart kunde jag inte låta bli att fotografera detta "Anni-hus" när vi åkte vidare.

Hungriga stannade vi till i Belvès där vi fick det sista bordet på den populära restauranggatan, efter att ha nekats plats på flera ställen innan. Nyttig lärdom om man kommer hit under högsäsong. Det var många som kom efter oss och frågade om bord ...

Maten var rustik och väldigt god. Maken valde fläsklägg, ett ord vi inte kunde på franska. När kyparen klappade sig på låret för att visa, bestämde maken sig för rätten.

Jag valde confit de canard, alltså långkokt anka.

Makens lite ekivoka dessert - baba au rhum

och min (ja - ni känner väl mig nu?) chokladfondant avslutade ytterligare en utmärkt restaurangmåltid!

Sedan promenerade vi ner maten innan vi åkte sista biten hem

och då hamnade vi återigen vid en plats som lämnar så många frågor, fast det egentligen var cykeln jag skulle fotografera.