Färgstarka Chateau Laurens och sommarens första skogsbrand

Anledningen till att vi bodde två nätter vid Montpellier var att jag ville utnyttja dagen till att besöka det lilla färgsprakande slottet Chateau Laurens, enda Art Nouveau-platsen i södra Frankrike. Hit är det svårt att få biljetter, de släpps kring den 16 i månaden innan och ni kan ju ana hur jag gick in på hemsidan om och om igen utan att se något släpp. När avresan närmade sig såg jag på ställets kalender att just denna dag - JUST PRECIS DENNA DAG! - anordnade man ett brädspelsjippo, så inga guidade turer gick att boka!

Okej, sa jag. Vi får väl i alla fall se stället utifrån när vi besöker trädgården, vilket var helt gratis. Men trädgården var inte mycket att se i hettan.

Däremot anade jag hur vackert det måste vara inne i byggnaden. Hade sett bilder, men det är ju alltid något annat att vara på plats.

Suckade lite hänfört.

Men så var det öppet i ett rum längst bort, där ett tillfälligt bibliotek anordnats. Vi kikade lite i en bok om slottets historia och pratade med den unga tjej som jobbade där. När hon i sin tur pratade med en kollega visade det sig att de hade kortare visningar då man åtminstone fick besöka bottenvåningen, men  man behövde såklart boka biljetter även till dessa.

Vi fick kika in i ett annat rum och se några vackra blyinfattade fönster

men bokade in oss på en eftermiddagstur eftersom svågern bokat lunchbord till oss på en av hans favoritrestauranger.

I Marseillan, en bit bort, låg Chez Titin precis vid vattnet. Här säljs pinfärska nyskördade ostron över disk, men de har också en välbesökt servering.

Vi satt vid fönsterbord precis vid vattnet och såg ostronfiskare köra förbi.

På menyn stod en smaktallrik med sex musslor och sex ostron, två och två tillredda likadant; dvs två musslor/ostron helt naturella, två gratinerade med Noilly Prat (som tillverkas här, men det stället får vi besöka en annan gång) och två gratinerade med smör. Sååå gott! Det var första gången jag åt råa musslor, så just det kändes lite vågat ;-)

Därefter ingick ställets specialitet, Brazucade, dvs kolgrillade musslor, vilket maken tog fast jag trodde att det var jag som skulle ha dem.

Därför blev jag lite fundersam när jag fick dessa Moules Farcies som inte alls såg lika lockande ut. Gissa om jag bedrog mig - de här var tillagade med tomat och lite fläskkött - matiga och väldigt, väldigt goda. Aioli och krutonger serverades till.

Vid det där bordet längst bort satt vi och jag blev lite glatt förvånad när sex unga killar satte sig vid bordet bredvid. Tänkte att det där skulle inte ha skett bland köttälskande svenska killar (ja, förutom två av mina söner som älskar skaldjur). Döm om min förvåning när de pratade svenska ...!

Tillbaka till Chateau Laurens

och i väntan på vår tid kikade vi runt på baksidan av slottet. Där störtade två män upp från ett bord, de hade suttit och väntat på att någon skulle komma och vilja spela 

något av alla spel de dukat fram. Lite trist att vi inte såg en enda spelande person på detta "jippo" som hindrat den ordinarie verksamheten. Nog undrar man hur det hade marknadsförts?

Så fick vi äntligen gå in för att titta runt. Självklart fick vi en guide som inte kunde engelska ...

Så jag brydde mig inte om att lyssna 

utan försökte ta in allt det vackra

och snabbt fånga vad jag kunde på bild,

kika upp mot våningen vi inte fick besöka

och önska att jag hade haft tid att ta ordentliga foton.

I den sista stora salen var det halvt omöjligt att ta rättvisande bilder

så det fick bara bli på taket.

Eftersom detta dragit ut på tiden hann vi inte med att utforska den speciella miljön i orterna på landtungorna mellan Medelhavet och fastlandet

men det betyder bara att vi får återkomma och ta mer tid på oss nästa gång.

På väg tillbaka till vår båt såg vi tjock rök. Skogsbrand. Motorvägen stängdes av och vår smalare väg leddes om.

Vi parkerade vid vår båt och gick över gångbron. På andra sidan gick ett litet tåg i skytteltrafik fram och tillbaka till stranden

och vi kunde se den tunga röken som låg ut över stranden. Tackolov var det ingen stark brandrök, men det var väldigt otäckt. Vår hotellägare hade helst skyndat hem för att kolla hur det såg ut vid hans hus, men han var tvungen att vara kvar vid båten och hotellgästerna. Han stod med kikare och följde förloppet.

När jag badade hörde jag plötsligt hur flygplan närmade sig. Maken satt på stranden och hade som tur var kameran med sig, så han fångade brandflygplanen när de flög över alla badandes huvud. 

  En bit ut vände de, sjönk ned till ytan och fångade upp vatten. Sedan flög de tillbaka över mitt huvud (det är jag där till höger) och upp till branden där de tömde ut vattnet. Detta upprepades flera gånger, så det kändes lite makabert att bada. Ni ser dessutom hur himlen ser ut, mörk av brandröken. Vi tog oss tillbaka till vår båt och kunde under kvällen se hur röken lade sig när branden äntligen avtog. Men alla blåljusfordon stod fortfarande och blinkade när vi så småningom lade oss.

Här finns mer att se och läsa.