Lite nonsens om luddiga minnen

Det var en gång för länge länge sedan en ung tjej som promenerade i Gamla Stan. Hon kikade i affärer men handlade nog inte mycket, plånboken var inte så tjock. När hon klev ut från Indiska på Västerlånggatan upplevde hon plötsligt att hon var iakttagen. Ja, helt klart. En ung man följde efter henne där hon gick längs gatan. Till sist kom han fram och började prata.

Tänk att bli uppraggad mitt på dagen, mitt på öppen gata!
Sådant som bara händer på film - eller i reklam.
Fast på den här tiden fanns det ingen reklam på teve, bara i tidningar och på bio (och den ville man inte missa!).

Vad minns hon av det som följde? Att han hette P, jobbade som slöjdlärare och bodde bara några kvarter bort ifrån hennes lilla etta. Ville bjuda på middag, ringde några gånger (ja, han fick telefonnumret.) Såg ut som John Denver. Typ.

Men det blev inget mer.

Och när jag letar upp "min" sång på youtube konstaterar jag att jag inte alls minns att han blev så snygg, han Denver. Minns bara pottfrisyren och de runda glasögonen.

Hehe, man kanske gick miste om något?

Tisdagstema - accessoarer

Veckans tisdagstema är accessoarer
och jag lär mig att det ska uttalas "aks".
VA!!??
Tror nog att jag fortsätter tillhöra den
majoritet av befolkningen som säger "ass"...

Jag gräver i arkiven.
Djupt får jag gräva.
Hittar bilderna jag söker på hattar!

Typiska accessoarer!

Men accessoar betyder också tillbehör.
Och fikabordets tillbehör är det som syns på mina hattar.
Två flugor i en smäll alltså!


(Bullarna är av trolldeg, kexen är äkta och saften av papper.
Tårtan av tyg, rosen och namnskylten av sugarpaste,
kristyren av kristyr...)
Ja, sonen vann skolans hattparad de där åren.
Och året innan, då iförd fiskehatt med fiskar på...

Andras accessoarer syns här!

När blir otrohet vacker?

I helgen gick den underbart fina filmen "Broarna i Madison County" på teve. Jag har både läst boken och sett filmen ett antal gånger. En fantastisk film, ångande av sensualism och åtrå. Meryl Streep är sagolik som medelålders hemmafru, tagen för självklar av resten av familjen - de som inte ens ser henne längre. Clintan kompletterar henne väldigt fint, men i den rollen hade jag nog gärna sett en annan skådis...

Att passionen kan drabba vem som helst, när som helst, hur som helst - det är nog många medvetna om. Frågan är vad man gör sedan. Lämnar allt man har, för allt man saknar? Allt man tror att man saknar?

Jag tror att de flesta som ser filmen vill att huvudpersonerna ska få varandra. Beror det på att vi känner oss som missförstådda undanskuffade medelålders hemmafruar? Att vi känner igen oss i kvinnans roll? Eller att vi längtar efter passion, bekräftelse, att någon ser oss? Romantiska drömmar?

Jag tänker på de av mina vänner som blivit lämnade. Som plötsligt och oväntat blivit svikna. Flera kvinnor, bara en man. Avgrundsstup, hårda ord, ekonomisk kris, påtvingad flytt, förföljelse, oönskade brev, mystiska telefonsamtal - ja, listan kan göras lång. Någon gång har det visat sig vara ett längre förhållande som ligger bakom, ett långt svek - annars ofta en plötslig ingivelse.

Passion? Inte vet jag.
När blir otrohet vacker?
Beror det på hur den förpackas?
Hur det berättas?

Är det som med dansk fläskfilé, när priset blir lågt nog försvinner salmonellan?

Fototriss - fult

Det är nog så som Helena på Fototriss skriver,
det fula dokumenteras sällan.
Man vill helst fotografera vackra motiv,
även om skönheten ligger i betraktarens öga...
Ute regnar det - så nog är det fult alltid -
men jag gräver hellre ner mig i mina arkiv
och hittar ett favoritmotiv som är
fult, vackert och fantasieggande på samma gång,
eller hur?

Här finns fler fulheter!

En award i dubbel upplaga

Hej o hå vilken lördagsutmaning!
Goa Babsan och goa Rantis har båda gett mig samma fina award, som också kräver att jag ska berätta sju saker om mig själv.
Vad i all världen ska jag berätta som ni inte redan vet?
Det känns lite som när jag skulle göra mitt självporträtt häromdagen.

Men två utmärkelser måste ju betyda två gånger sju saker?
Så om jag först tar sju saker ni vet, så kan jag sedan ta sju saker inte så många vet!

Sju saker ni vet att jag gillar, helt utan rangordning:

1. Blått
2. Choklad
3. Bruce
4. Te
5. Konsthantverk
6. Trädgård
7. Djurgården

Sju saker kanske inte så många vet:

1. Min storebror lärde mig läsa när jag var fyra år. Förmodligen insåg han att den där vilda ungen behövde fler mentala utmaningar för att hålla sig lugn.

2. Jag pratade med skorrande r tills jag gick i lågstadiet. Bästisen Anders hjälpte mig bli av med problemet.

3. Jag har nog alltid varit lite tvärtom. Ville inte alls gå på sminkkurs som alla skolpolistjejer fick, utan följde istället med killarna på ishockey. Valde extra samhällskunskap istället för maskinskrivning (ja, jag skriver med pekfingrarna fortfarande!). Osv...

4. En gång i tiden ville jag bli bilmekaniker eller rallyförare. Gillade Björn Waldegård och Ronnie Peterson (Formel 1) skarpt. Nu har jag inte ens körkort...

5. Jag ville bli landskaps-arkitekt och skaffade ansökningshandlingar till flera skolor i England, men sedan blev det en annan utbildning på KTH. (Där jag nog ägnade mig mer åt studentliv än åt studier...)

6. Jag gillar att låta alla berätta vad de tycker, sedan bestämmer jag själv ;-). Antingen ska jag ha full koll eller så ska jag helt kunna lämna över till någon annan - gillar inga mellanting.

7. Jag har överlevt fyra förskräckliga utdragna förlossningar som resulterat i fyra underbara vackra intelligenta sociala gudomliga pratsamma välartade barn. Skulle gärna ha fyra till, men skulle inte klara den fruktansvärda förlossningsångest de skulle medföra...

Och så ska utmärkelsen och utmaningen skickas vidare.
Jag skickar den till fyra favoritpraliner:

Emma, ganska ny i bloggvärlden utanför den slutna community där vi först lärde känna varandra.
Razzy, en vän är en som vet allt om mig och ändå skickar mig choklad!
Sara, som så uthålligt lägger in nya inlägg med fina bilder varje dag.
Pockethexan, som öser boktips och vackra bilder över hela världen!

Afternoon tea och karlar som aldrig ger upp!

Igår var jag på irl-träff igen. Ett sådant där härligt första-gången-möte! Jag mötte upp bloggvännen Plutostina på Centralen och så promenerade vi till Vetekatten för en stunds fika. Jag hade kollat upp att det var öppet till 19, men var inte alls beredd på att det skulle vara så mycket folk! Det serveras Afternoon tea på eftermiddagarna, uppenbarligen mycket välbesökt!

I dryga timmen njöt vi av snittar, scones, hemgjorda marmelader, lemon curd, färskost, vetebrödsskorpor, flera sorters muffins, te och varandras sällskap. Egentligen hann vi inte prata så mycket med varandra, Plutostina hade en kollega med sig, vilket gjorde att samtalet kretsade mycket kring deras gemensamma jobb.

Men det är alltid roligt att få en irl-uppfattning om en cybervän, så nog gav det mersmak! Nästa gång blir det under mer ordnade förhållanden!

Jag skulle nämligen rusa vidare till Hovet och lite Djurgårdskickar. En match som böljade fram och tillbaka. En match som gav mig ont i magen, oroskänslor över det otäcka spel som flera lulekillar ägnade sig åt. Rena kroppstacklingar gillar jag, de har ju gott om skydd killarna, men när rena knytnävsslag och hårda armbågar däckar någon som bara råkar vara nära - då tycker jag att det är väldigt obehagligt.

Att sedan få kedjeformationer och spelstrategier förstörda av långa utvisningar och ändå vända matchen till stor seger - ja jisses - då är det lycka att stå på Hovet! Jag sjöng hela vägen hem.

Min bror har varit på stor läkarkontroll igen. Nu tror de att han ska kunna börja arbetsträna i januari. Att han ska kunna vara gå gott som återställd till sommaren. Stora problem är koncentrationen och labiliteten, men läkarna är övertygade om att det kommer att fortsätta bli bättre. Det handlar, som det gjort hela tiden, om tålamod. Hans delvis förlamade ögonlock är det största fysiska problemet, det ska kunna åtgärdas med plastikkirurgi.

Min pappa, krutgubben nummer ett, har inte bara börjat jogga igen efter sin omfattande hjärtoperation, nu har han dessutom börjat spela i en symfoniorkester! Andra advent ska han spela adventkonsert i Peter Celsings kyrka, S:t Tomaskyrkan i Vällingby. (Där har jag nog inte varit sedan konfirmationen, nu får jag gå dit igen och njuta av pappas spel och Bror Hjorths fina träkrucifix!)

Och idag är det fredagen den trettonde - ni är väl inte skrockfulla?

Torsdagsfoto - macro/närbildsfoto

Lycka är att ha en orädd rödhake
som badar i min fontän
och sedan sprider ut sina vingar för att torka.

Och som bonusbild, på begäran,
Lillemans fina pärlplattespyfluga!

Andras närgångna bilder ser ni om ni klickar här!

Tisdagstema - självporträtt

Hur porträtterar man sig själv när man inte vill visa sig på bild i bloggen?
Fotograferar en annan kroppsdel?
Näe, jag kan inte tycka att en bild på mina bristningar eller valkar eller kråksparkar tillför något...

Letar fram en bild på mitt hjärta ur arkivet.
Ett blått hjärta - det är ju jag.


Sedan börjar jag fundera.
Ett stilleben kanske?
Jag kan ju inte få med allt som är jag, allt kan inte illustreras bara sådär en tisdagsmorgon.
Men lite.
Jisses, hela min blogg är ju ett självporträtt!

Det blåa. Choklad. Bruce. Djurgården. Te. Och så en kackerlacka för sjuk humor.


Så ställer jag mig framför spegeln. Försöker ta bild på min mun ätandes choklad. Det blir bara oskarpt. Tar en på mitt öga. Osminkad, med uppsatt hår och läsglasögonen på. En vanlig sketen tisdagsmorgon i november.

Går och sminkar mig, släpper ut håret, försöker posera igen. Men nej. Det får vara såhär.
Nu går jag och gör en ny balja te. Sätter på en film åt Lilleman som är hemma med halsont. Blåser ut ljusen.

Det blir en lugn dag.

Andras självporträtt? Klicka här!

.