På tredje dagen återuppstånden...

...från julkoma...

Mellangrabben har tröttnat på att spela trombon, så två dagar före jul åker jag till Instrument-förrådet inne i stan för att lämna tillbaka låneinstrumentet. Då står det där. Skrivbordet. Gammalt, slitet och alldeles alldeles underbart. Jag frågar direkt om det är något de tänkt göra sig av med (det står nämligen två gamla skrivbord precis innanför dörren och även om det ena är vackrare än det andra, så tar jag vilket som - bara jag får!). Lämnar mitt mobilnummer eftersom ägaren inte är där.

Går ut på stan och snubblar direkt över den svåra julklappen, den där som ska lottas ut och passa både svågern och hans gamla moster. Tre fotvårdsprodukter från Scholl i ett litet etui! Perfekt.

Nöjd och belåten kan jag sedan strosa runt bland alla julstressade. Jag har ju löst mitt största problem! Går in på Myrorna och köper några vackra gamla glas. Ringer dottern för att höra när hon var klar på Universitetet, ifall att vi kanske skulle fika.

Afternoon Tea på Vetekatten. Frossar i scones, marmelader, snittar och annat mums. Sedan går dottern för att handla julklappar. Jag tar tåget hem. På mobilen finns skrivbordsägarens röstmeddelande. Klart att han säljer bordet!

Ibland faller liksom alla bitar på plats.

Da'n före doppareda'n kan jag ägna mig åt julgodistillverkning och bakning. Helt utan stress. Skönt! Julkorten har jag gett upp. Det blir inga i år.

Maken och dottern åker in till stan för att kika på bordet. Javisst, hon tycker att det är underbart. Det visste jag väl! De tar hem det direkt och ommöblering sker. Sedan städar maken.

Och sedan blev det jul.

Svågern däckar i halsfluss, så julafton blir en lugn historia med enbart svärmor och hennes syster på besök.

Mina föräldrar kommer förbi på väg till min bror och jag känner mig väldigt nöjd när jag kan överlämna en korg fylld med hembakat. Ett vörtbröd och ett fruktbröd med vackra band runt, en burk med struvor, cellofanpåsar med biscotti, kolor, ischoklad, knäck och Rocky Road.

Vi andra äter julbord, knytis som alltid, vid kl 13.
Strax innan Kalle Anka kommer tomten och delar ut en julklapp till varje barn. Lilleman sitter i knät och intygar att han varit snäll.
Efter Kalle delar vi ut resten av julklapparna. Och barnens ögon tindrar.

Juldagen tillbringar vi hos min bror med familj. Vi tar med oss saffransbröd, syltkakor, vår stora burk med pepparkakor, portvinsinkokta plommon och ris a la Malta. Min bror lagar revbensspjäll och allt känns väldigt mycket som förr. Som det alltid varit. Som om pappa aldrig gjort sin stora hjärtoperation och min bror aldrig drabbats av hjärninflammationen. Otroligt.

Julklappsutdelning även här. Bästa klappen och julens finaste ögonblick står en av mina brorsöner för. Den drygt två meter långe hunken som sade upp sig från sitt jobb för att kunna sitta vid sin pappas sida under den månadslånga sjukhusvistelsen. Ifall att pappan skulle visa ett tecken, skulle lyfta ett finger, skulle vilja göra sig förstådd. Då skulle han se det.

Nu ställer han sig upp och berättar om Den Stora Festen. Ett minne för livet, med mingelparty, dansskola, proffs som fixar hår och smink, massor av traditioner, middag med dans, fyrverkeri, vickning, etc etc.

Officerselevernas kadettbal på Karlbergs slott.

Han säger att han vill ha med sig någon som förstår att uppskatta allt. En klok och vettig person. Som han kan dela ett minne för livet med. Vill hon gå med? Han betalar allt.

Min dotters reaktion när hon får frågan?

Ja, jag tror att ni kan gissa...
Hon har inte hämtat sig än.

Igår ishockey på Hovet. Brorsonen och min pappa fick biljetter i julklapp av oss, även Lilleman är med. Vi jublar och ropar och hejar på det bästa laget. Hela Hovet är en enda Djurgårdsklack. Underbar stämning. Men det räcker inte. En bra målvakt är värd sin vikt i guld och det har Linköping.


Nu är det tredjedagen, äldste sonen är kvar hos kusinen och jag väcker mellangrabben med en Ned Flanders Hot Chocolate (bortsett från grillningen) och dottern med kaffe med vispad grädde på toppen. Gjorde samma sak igår och sonens lycka var fullkomlig. Idag får jag berätta att det inte blir någon vana, utan redan imorgon är det vardag igen. Om än fortsatt jullov.

Sedan får jag ett litet ryck av lust att göra nytta. Men det går över. Vilken tur.