Med mer eller mindre jämna mellanrum sätter jag mig i köket och rensar gamla dagstidningar. De har en förmåga att samlas på hög här hemma.
Igår föll mitt öga plötsligt på en av dödsannonserna. Jag brukar hoppa över de sidorna, men den här annonsen drog mina ögon till sig. Ett namn jag kände igen. Ett plötsligt dödsfall.
Minnena bubblade fram. Tidiga tonår. Fnittriga tjejer. Rodnande kinder. Äldre killar som retades. När vi av en slump talades vid i jobbet många år senare avslöjade jag inte vem jag var, bara att jag visste vem han var. Han blev nyfiken.
Nu sätter jag mig vid datorn. Googlar.
Vilka spår lämnar vi efter oss?
Massor!
Jag får många träffar. Ett facebookkonto. Öppet. Jag läser.
Känner mig lite som en stalker från skvallerpressen.
Men det är så starkt. Så varmt. Så mycket kärlek, så mycket sorg.
Jag ser namn jag känner igen från förr. Från stenåldern.
Där finns länkar, minnen, tårar, glädje, samtal mellan vännerna.
Och oundvikligen kommer jag till hans sista egna inlägg. Det är helt förskräckligt, helt ofattbart.
Eller egentligen inte.
Det är ett helt vanligt inlägg, en kort statusrad.
Vad som sedan hände vet jag inte. Men jag anar att några av de kommentarer som skrevs i de sista inläggen mals om och om igen i huvudet på de som skrev dem. Önskas oskrivna, även om de var ironiskt menade då.
Och det är inte utan att jag funderar över om man ska skriva ner sina lösenord och användaruppgifter i sitt testamente, så att bloggar, facebookkonton och annat kan tas bort när man själv är borta...
10 kommentarer:
Jag förstår exakt vad du menar. Jag har börjat skriva ner mina sen vi pratade om det när jag var i Värmlandsskogarna och hälsade på.
Det är verkigen tankvärda ord du skriver, för det är annars inget man pratar om.
Tyvärr har mellansonen drabbats av ett sorgbesked för hans klasskamrat omkom i en bilolycka när han som är nyss fyllda 18 år bara skulle bara göra en liten sväng ner till släkten i Skåne (överraskades av snöovädret) med sitt nya körkort.
Nu var det tänkt att jag bara skulle kika in för att säga att "din" bok nu ligger ute hos mig, men nu känns det inte så viktigt längre...
...fast det är väl just då böcker är som bäst, som en tröst när det är tyngst..?
Sorgligt med din vän.
Kramis!
<:/
Tänkvärda ord minsann och inte alls en dum idé att ha såna grejer nerskrivna.
Själv har jag en liten "lösenordsbok", där alla våra lösenord är nerskrivna, man är ju medlem till höger och vänster så det behövs för mitt eget minne.
♥
Det är inte utan att man fick något att tänka på. Ha en bra fortsatt torsdag.Anita
Livet är en märklig väg att resa... så mycket skönt. Så mycket ont. Båda får ta plats. Kram till dig.
Stark berättelse och tänkvärda ord. Tur att jag har skrivit upp lösen i en bok.
Ha en fin helg.
Ja det är något att tänka på. Vilka annorlunda minnen vi lämnar mot förr, då fick jag farmors korstygnstavla.Nu får vi kanske en blogg.Burkarna du frågade efter är köpt på ett Princess Pee party, så jag vet inte exact var de går att köpa
Mia
Ang lösenord och de spår vi lämnar på nätet så läste jag i DN för ett par dagar sedan om ett företag som man kan använda för att rensa på nätet efter sig.
Man informerar dem om lösenord mm och så ser de till att det ser ut som man vill, sen efteråt. De tjejer som driver företaget skrev att de inte vill lämna lösenord till föräldrar/barn utan till någon som inte är personligen berörd.
Jag önskar dig en trevlig helg.
Får väl börja dokumentera lite bättre!
Tusen tusen tack för allt sällskap och alla roliga butiker, palats och irl-träffar -♥-
sorgligt! Jag har funderat på den här frågan nyligen, lite sådär i förbifarten, men inte kommit fram till en formulerad fråga, ännu mindre till något förslag till lösning.
Jag är ju inte medlem på så många ställen (ännu), men det är förstås självklart att det kommer en marknad även för detta.
Ha en fin helg trots allt!
Kvintia
Skicka en kommentar