Sidor

måndag 26 mars 2018

När man inte får visa sin oro.


Den senaste dryga veckan har jag gått med fjärilar i magen och oro i själen utan att få visa något. Jag har försökt fylla dagarna med annat så att tankarna inte flugit iväg. Så svårt det varit att uppföra sig som vanligt när ens inre är i kaos!

När mina fjällfarare kom hem från sportlovet hade Mellangrabben upptäckt en stor knöl på halsen. Hans halsmandlar opererades bort för knappt två år sedan när han fick dubbla halsbölder tre gånger i rad, tror att jag skrev om det då, så det handlade ju inte om att en sådan svullnat.

För en och en halv vecka sedan kom han hem till mig efter att ha varit på Vårdcentralen och genast fått tid för biopsi på Radiumhemmet. Han hade en dryg timme att slå ihjäl innan han behövde åka in till stan. Vi pratade om framtiden, vad han vill specialisera sin master på (han läser kemi på KTH) och hur sommaren ser ut. Han vidhöll att han inte var orolig och jag vågade inte säga emot.

En vecka skulle det ta att få svar. Gissa om jag hann googla mycket och läsa alldeles för mycket under den tiden!

Läsa och kommentera bloggar var det inte tal om, stoppa in bilder från Nordiska Trädgårdar och EFIT gick bättre. Men magknipet och hjärtkrampen när jag gick förbi kvarteret där han bor på väg till keramiken i fredags var grym. Då hade det ju gått en vecka utan att jag fått veta något!

I lördags hade jag mina butikskollegor på lunch/möte/middag här hemma. Fullt upp. Vi bokade kommande halvårs arbetsdagar och jag ville bara skrika att tänk om jag inte alls kan jobba allt detta jag nu bokar upp mig på!

Igår träffades vi i butiken för att fixa runt, möblera om och greja med belysningen. Maken som varit i München tömde det som var kvar i hans mammas lägenhet som nu blivit såld. Innan han åkte dit berättade jag om sonen och biopsin, ifall att de skulle träffas.

När jag så småningom åkte hem från butiksmötet var maken klar med sitt och ringde för att kolla var jag var. Han hade just lämnat upp ett soffbord till grabben och berättade att läkaren ringt på lördagen för att säga att knölen enbart var en infektion.

Gissa vem som genast ringde upp grabben och sa Skitunge till honom. Varför hade han inte ringt mig!?!? Då erkände han att han också varit orolig, speciellt som knölen växt till fem cm i tisdags. Nu krymper den igen och all oro har släppt.



Nu kan jag återigen fortsätta sommarresans planering, den som jag knappt vågat tänka på. Igår kväll satte vi dessutom upp alla knoppar på det badrumsskåp maken snickrat, så steg för steg blir badrummet allt färdigare.



Ikväll ska jag stå på Hovet och skrika ut alla innehållna känslor när jag räknar med att vi vinner. Hesare än hes tänker jag bli.

15 kommentarer:

Anita sa...

Åh kära Anni! Kände väldig oro när jag började läsa ditt inlägg men vilken lättnad att läsa att allt var ok. Förstår så väl din oro. Och jag förstår att du utbrast ett kärleksfullt skitunge :) Nu kan våren komma, nu kan du känna att du kan planera och nu kan du skrika dig hes ikväll! Jag hoppas du får jubla. Och så härligt att badrummet sakta men säkert börjar bli klart!

Varma kramar till dig!
Anita

Maribel sa...

Hej Anni!
Härligt att det ordnade sig, som mamma slutar man aldrig att oroa sig.
Måste ge en eloge till din man. Så fint skåp. Har alltid drömt om en snickare, det blev inte så, men han gör så gott han kan.
Ha det fint /Marika

Eva Trillian sa...

Oj! Känner hela din oro medan jag läser och stämmer sedan in i ditt "Skitunge"! Han kunde ju ha ringt!
Skönt att det inte var något allvarligt!
Hoppas du skriker laget till vinst och går därifrån tömd på frustration och oro :)

Nette Cecilia sa...

Ojdå dom där barnen , jag kände din oro men bra att det blev någon sorts ordning på det hela . - 20 grader hade vi idag morgon men solen skiner , -4 grader ,alltså långt till blomning ,kramen Nette

Gärdsmygen sa...

Förstår din oro! Och förstår att du "läxade upp honom" lite. Sådant måste man tala om. Men han hade ju sagt det till pappa :)
Brukar du titta på hockey också? Tror faktiskt inte att Niva hade ngn Djurgårdströja! Hans val av tröjor är väldigt speciellt.

Annette sa...

Du anar inte hur mycket jag kan sätta mig in i din oro... så fruktansvärt när man misstänker att ens barn har drabbats av det värsta, eller som i mitt fall, att jag drabbats av det värsta och barnen riskerar att förlora sin mamma och sitt största stöd i livet. Efter det här måste vi fortsätta att synka de positiva delarna i livet, som resor, och skippa att synka de dåliga. Även här hamnade resplanerna på is och även här har det gällt att hålla humöret uppe trots att man bara vill ha svar och att allt skall vara som vanligt. Du gör rätt som släpper ut alla känslor på Hovet. Själv blev jag lugnad i dag när jag träffade en kirurg inför operation, det mesta tyder på ett så kallat papillom och inte bröstcancer, så litet av oron har släppt, men de senaste månaderna har jag levt och planerat för att det skall bli så bra som möjligt för barnen om jag inte finns. Ha det riktigt bra och njut av livet och av våren som sakta, sakta verkar visa sig.

Anonym sa...

Kära du, jag läste med en klump i magen och kände din oro genom texten. Har vi burit de små, numera ganska stora, liven under hjärtat i nio månader så sätter det sina spår. Jag är så glad för er skull, vilken tur att det "bara" var en infektion!!
Sedan måste även jag berömma din man för det vackra skåpet, snyggt jobbat!
Kram Kristina

Mias Mix sa...

Jösses så jobbigt för dig! Och honom!! Kan förstå exakt hur du kände. Den där tiden innan man får svar, den är verkligen evighetslång. Tur att det gick bra!! Och så snyggt golv i badrummet ni fixat! Ja lådorna är också fina och ser väldigt praktiska ut. När vi flyttade in nu sa vi just att det finns ju ingenstans i badrummet att ha sina saker. Nu har vi köpt extra skåp. Börjar bo in oss och har fått upp gardiner i sovrummet. Min man var också i München förra veckan.
Det är jobbigt för både sonen och oss. Men vi lider nog nästan mer... Du förstår nog. Han har två katter så de har sällskap av varandra och vi åker ut 3 ggr per dag och matar, släpper in och ut mm. Han får stanna ett par timmar och sällskapa.
Underbart nu när våren börjar komma, äntligen!! Önskar dig en riktigt fin vecka! Kram

Razzy sa...

Det finns inge värre än när barnen är dåliga, mammahjärtat går i småbitar, skönt att det bara var en infektion. Kram Eva

BP sa...

Herregud så hemskt! Vilken oro för hela din familj! Men gud sååååå skönt att det slutade lyckligt. Eloge till läkaren som ringde en lördag. Det måste ha känts fantastiskt för både sonen, dig och din man.

PS. Dif är ju vidare till semifinalen! Måste ha varit suveränt att vara på plats och se segermålet fem sekunder före full tid. Nu kan du/ni fira dubbelt även om du inte ha någon röst kvar:-)

Lena i Wales sa...

Vilken mardröm! Förstår helt och hållet din oro, jag är ju också mor och man slutar inte oroa sig för barnen för att de är s k vuxna, fast de ändå inte tänker till ibland. När de själva får barn börjar de förstå lite bättre, men... Skönt att allt är bra nu!

Cari sa...

Oj. Vilken pärs.
Skönt med bra besked.

Anne-Lie sa...

Tänk som många attans timmar man lagt ner på att oroa sig för de där ungarna helt i onödan! Lättare sagt än gjort att inte göra det dock!

Susjos sa...

Ojojoj, vilken oro!!! Så himla skönt att allt är bra! Puh!!!!!!

Janicke Henrikson sa...

Åh så skönt att allt är väl! Förstår fuller väl hur orolig du måste ha varit. Fy så hemskt.
Stor kram till er alla.