09 december 2018

En orgie i rost, detaljer och hissnande vyer - Völklinger hütte


Vi lämnade Frankrike för en lång bilfärd. Första etappen var på fyra timmar och tog oss precis över gränsen till Tyskland. Vi åt en enkel pizza till lunch, sedan var det dags för en mäktig upplevelse.

Ni som följt min reseberättelse har sett att sevärdheterna varierat mellan slott, trädgårdar, marknader, konstmuseum, loppisar och mer udda saker som ubåtsbunkern, bautastenarna, sardinfabriken, skulpturgrottan, kustnära vandringen och nu: ett nedlagt järnverk.



Völklingen järnverk var i bruk 1873-1986 och blev det första industriella monumentet på UNESCOs världsarvslista 1994. Som mest arbetade mer än 17 000 människor 1965, men att flera tusen var tvångsarbetare under andra världskriget står enbart att läsa som en rad bland alla andra. Detta är uppenbarligen inte ett minnesmärke i stil med ubåtsbunkern, men nog hade jag velat veta mer om hur förhållandena var för dessa fångar.



Nåja.
Vi var här för vyerna, för rosten och för det maffiga i resterna av en stor industri. Vi fick mer än jag kunnat hoppas på. (Maken var dessutom intresserad av det rent industriella, men den delen sparar jag till en annan gång.)




på med hjälmen,
upp på stegar och trappor
och sedan låter jag bilderna tala utan kommentarer.































Efter några timmars klättrande och fotograferande fick maken nya koordinater till bilen och så åkte vi mot ett maffigt boende. Detta var - förutom bilåkandet - en i sanning maffig dag!

9 kommentarer:

BP sa...

Now we are talking! WOW säger jag bara. En miljö helt i min smak. För egen del trivs jag betydligt bättre på det här maffiga järnverket än i ett slott. Har aldrig hört talas om järnverket. Hur fick du reda på det?

Mira sa...

Jag säger bara... OJ! Det här måste jag få se! Jag är som du kanske vet galen i gamla bruk, men har i stort sett bara besökt svenska och norska. STORT tack för tipset. Det måste vi åka. Och det finns säkert många fler att se i de här trakterna.

Anni sa...

Ja du BP, planeringen före resan är halva nöjet i min värld. Jag lägger många timmar på att leta sevärdheter, saker att göra, udda grejer, tillfälliga utställningar och så vidare. Google, Tripadvisor och reseberättelser i bloggar/tidningar/böcker utgör grunden. I min plan finns sedan en hel del alternativ eftersom allt inte hinns med - det kanske regnar, någon har ont i huvudet, bilköer tar tid eller vi hittar något helt annat som lockar. För det är ju också viktigt att kunna släppa planeringen och göra/se något man inte visste om när möjligheten dyker upp.

Violen sa...

Häftigt att få besöka ett järnverk! Vilken fin bildserie du bjuder på! Tråkigt med fångarna som fick slita där, livet kan vara hårt och grymt.

Cari sa...

Tack för dina fantastiska reseberättelser.
Du är helt otroligt fantastiskt duktig på allt du gör.

Paula Merio sa...

Flåt min vän, visst kan man tycka om gamla minnesmärken i form av fabriker o så, men jag tycker mest att det ser sorgligt ut. Och väldigt rostigt, och förmodligen väldigt giftigt. Jag blir nog mest ledsen över vyer som denna, påminner om vår gamla fabrik i byn som jag hoppas de äntligen ordnat finansiering till att riva. Mycket gift i marken som behöver saneras. Men man visste ju inte bättre...

Rost och rädisor sa...

Jag väljer att se detta som ett konstverk, en installation WOW!
/Anette

Eva Trillian sa...

Wow! Där förstår jag verkligen att det var gott att gå loss med kameran på vinklar och rost!

Janicke sa...

Vilken miljö! Förstår att kameran går varm. Rostigt, vackert och sorgligt. Vilket liv det måste ha varit när allt var igång, för både maskiner och människor. Som vanligt blir jag så förundrad över hur man kan komma på allt och att det fungerar.