När jag slutade gymnasiet vidgades min umgängeskrets drastiskt. Jag lärde känna mängder av trevliga studenter, först med hjälp av min bror som bjöd mig med på olika tillställningar, men sedan helt på egen hand.
En av dem jag lärde känna var A. Lång och lockig, skämtsam och allvarsam, hälsosam och idrottskille. Han ingick i ett lite större gäng och vi trivdes tillsammans. En solig vårdag promenerade vi runt Djurgården bara han och jag, på hans initiativ. Och jag insåg ju vad som komma skulle. Orsaken till vår promenad.
Men jag tror att jag lyckades avfärda honom på ett hyfsat sätt, vi skildes i alla fall åt som vänner och hade inga problem i vårt vidare umgänge.
Han hittade en gammal skolkamrat, de hade ett vackert sommarbröllop och fick en dotter tillsammans.
Ett år senare satt jag på mitt arbetsrum när telefonsamtalet kom. Med de svåra orden. Att han dött. Knall fall under sitt idrottande. Han blev bara 27 år, men hans hjärta var som en 80-årings. Denne vasaloppskille hade motionerat trots infektioner och drabbades av hjärtmuskelinflammation.
Sedan dess är jag benhård när jag hör om någon "som kanske är frisk nog att ge sig ut i spåret". Det är inte värt det.
I fredags jobbade dottern. För sina sista pengar på mobilen ringde hon mig när hon slutade och bad mig ladda kortet, hon hade femton sms och flera missade samtal som väntade.
En timme senare ringde hon igen.
En nära vän var död.
En idrottande kille, på elitnivå.
Knall fall. Under sitt idrottsutövande.
23 år.
Om dödsorsaken vet jag inget mer än att det var hjärtat som slutade.
Om sorgen vet jag desto mer.
Var rädda om alla hjärtan därute - era egna och andras!
