EFIT - efterlängtat augustiregn!

7.00
Vaknar till.
Det regnar in genom de vidöppna sovrumsfönstren.
Jag stänger dem och sover vidare.

9.00
Nu har jag tagit mig upp ur sängen.
Kikar ut på det blöta
och tar dagens första tebalja.

10.00
Sitter i tevefåtöljen och ser när maken styrker sina kläder.
Har man skjortor blir det mycket att stryka.
Jag har det bekvämare med mina trikåtunikor.

11.00
Kikar in på Dalarnas auktionsbyrå.
Det är auktion imorgon.

12.00
Vi var på grillfest igår
och jag fick dessa fina av en av vännerna
som tänkt på mig när han fick välja pris i en tävling!

13.00
Hittar fyra geléhallon i skålen på verandan.
Vilken tur, det är ju ändå lördag ;-)

14.00
Hämtar in kräftor från frysen i garaget.
Dessa ska tinas till imorgon
då två söner kommer hem för att mumsa.

15.00
Vi är hos mamma med fika.
Idag skulle pappa fyllt 89 år.
Hon tycker att vi ska ringa till honom,
så att han också kan fika med oss.
Det är tungt.

16.00
Ännu en regnskur kommer.
Mamma är så förtjust i sin "lägenhet",
det är en tröst.
Nätet satte vi upp för katten hon fick ta med sig
när hon flyttade till boendet.
Nu bor han hos min dotter.

17.00
Det var visst en rejäl skur som kom!
Så här mycket vatten var det inte när vi parkerade.
Nu åker vi hem.

18.00
Häller upp Pinot Noir i karaffen för att ställa i kylen.
Allt vin är för varmt nu
och den här är godast lite svalare.

19.00
Det blev en av pappas paradrätter,
men i min förenklade version.
Kändes som rätt sak att laga idag.

20.30
Upptäcker att himlen är vackert rosa
och pausar filmen för att ta en bild.

21.30
Vi ser filmen om de fyra invandrarna
från Zimbabwe som bildar lag och tävlar
i vinkunskap (ett år då Sverige vann!).
En härlig film som tunnelbaneförstörande partiet borde se.
Gör det du också!
Den finns att streama på Cineasterna och heter Blind Ambition.

Nu blir det bronsmatch i juniorVM!

EFIT - Ett Foto I Timmen

Släktträff i spenaten

På den här gården i Jämtland växte makens far upp tillsammans med fem bröder. Totalt föddes tio pojkar på gården, men bara sex av dem blev vuxna. Min svärfar, som jag aldrig fått träffa, var den yngste av dem alla och när han föddes var den äldste brodern 28 år gammal. Ja, de hade alla samma mamma!

Här på gården har maken och hans kusiner haft oändligt mycket roligt i sin barndom.

Med mer eller mindre jämna mellanrum har här ordnats släktträffar med de hundra närmaste. I helgen var det dags för den sista (?) och vi fick träffa det unga par som kommer att ta över gården.

Vi körde från värmen i Stockholm till svalkan i Jämtland på fredagen och kom fram lagom till eftermiddagsfikat. Alla måltider - frukost, lunch, fika och middag - åts tillsammans i det stora tältet.

På gården står en minnessten över John Ericsson som bodde här 1822-1824 när han hade som uppgift att kartlägga norra delen av landet och bland annat försökte få gifta sig med dottern i huset (som han gjorde gravid). Far i huset sa nej, han kan inte ha anat vilken otrolig uppfinnare John Ericsson blev!

När jag lade upp den här bilden på Facebook visade det sig att en av mina gamla kursare från KTH varit där och hållit ett minnestal. Lantmätarvärlden är liten :-)

Kusin Bertil som drivit gården i många, många år, höll en mycket informativ rundvandring i ladugården för alla som ville fick lära sig mer om mjölkning och djurhållning. Både Bertil och hans far fick medaljer av kungen för sina prickfria mjölkår, det var stort att få resa till Stockholm och ta emot dessa ur kungens hand.

Det går i släkten att berätta historier och minnen, något som hela helgen präglades av.

Den inhyrde kocken lagade wok till middag, där jag fick möjligheten att prova den vegetariska med tofu och svamp.

Så småningom åkte vi över till Frösön där vi fått låna en lägenhet av goda vänner. Där kunde maken lägga sig att sova medan jag och äldste sonen höll oss vakna tills de två yngre sönerna dök upp efter midnatt. De hade jobbat på fredagen och kört upp efter arbetsdagens slut. Som stockholmare missade de helt att det inte fanns matställen som var öppna en fredagskväll längs vägen, så de hade levt på lite godis hela den långa bilresan.

På lördagen hade både jag och äldste sonen skrivit upp oss på att hjälpa till med lunchen, så när de andra delades upp i tävlingslag hade vi fullt upp. Efter vårt arbetspass satte vi oss i lugn och ro i lusthuset och såg tävlingslagen passera ett i taget. Bland annat skulle de skriva limerickar, vilket de flesta gjorde precis bredvid oss. Det var roligt att höra på!

Sonen lyckades till och med slumra till en stund i en av stolarna. Jag drack te ur min medhavda balja och mumsade glass.

Sedan gick vi för att se på vid några av grenarna, bland annat den klassiska att gå i grupp med sammanknutna ben.

Dotterns gäng kämpade tappert, men fick ingen schvung i stegen utan kom i mål långt efter de andra. Glatt fnittrandes.

Det veks och kastades pappersflygplan, kastades stövel, gicks på klossar (Lillhunken vann den grenen) och en del annat som jag inte såg då jag antingen fixade med lunchen eller vilade i lusthuset.

Även yngre deltagare njöt av egentid.

(Jag råkade komma in på toaletten i ladugården efter att två yngre personer gjort "slemsoppa". He he. Jag fick kliva försiktigt över allt det svarta på golvet, men som tur var hade de inte kletat ned själva tronen)

Sedan hamnade jag på det viktiga arbetet att passa potatiskastrullen så den inte kokade över. Här stod också en rejäl massagefåtölj. Jag njöt av två femtonminutersmanglande utan att vattnet ens kokat upp, men vågade inte dra igång ett tredje för då hade jag nog inte kunnat stå på benen efteråt. Det tog 40 minuter för potatisen att börja koka!

Kunde inte låta bli att ta en bild av den underbara kombon kattlåda, vedspis och 3D-printer.

Till potatisen (nyplockad på Frösön) fick vi rökt öring och röding som både fiskats och rökts av en av de ingifta släktingarna. Vilken lyx! Och det fanns massor, så mycket att vi kunde få med oss hem senare.

Efter söndagens frukost gick jag och sönerna till sevärdheten Åskstein. Det är en stor sten som ligger ovanpå en annan sten men så löst att man kan frambringa ett åskliknande muller när man står på den övre och vickar.

Till lunch skulle det blir rester från två luncher och två middagar, men det gjordes en rockad och tårtan serverades före lunch. Det hade nämligen gjorts hela fem långpannestora tårtor! Jag lovar, jag gjorde vad jag kunde för att det inte skulle bli rester även av tårtorna.

Sedan skulle vi inte orka någon lunch och vi hade en diger hemresa framför oss, så vi satte oss i bilen och for. Jag försökte knäppa några bilder av Hoverberget från bilen, sedan somnade jag. Maken körde nonstop hela vägen hem, sedan blev det hämtmat, uppacking och natt.

I Bremen

Jag ligger rätt mycket efter i bloggandet, som ni märkt. Skriver om en majresa nu!? Men inläggen fungerar mycket som en dagbok för mig och förhoppningsvis som inspiration för någon som vill resa, så de får komma när de kommer.

Från vårt lilla hyrda hus på ön utanför Utrecht körde vi alltså via Mondriaans hus i Amersfoort och Otto Modersohns museum i Fisherhude (båda öppna en måndag - det är inte vanligt i Tyskland!) till Bremen där vi checkade in på boutiquehotellet i vackra jugendkvarter. Här skulle vi bo i två nätter.

Färgstarkt rum med litet fönster direkt mot grannrummets balkong ...

Ännu starkare är påminnelsen om husets tidigare innevånare.

Men det var måndag, som sagt. Vi behövde middag. Allt var stängt i hela centrum. Vi vandrade till de charmiga kvarteren i Schnoor för att kanske hitta något öppet där? Någonstans måste ju turister få mat även en måndag?

Där fanns den - restaurangen som faktiskt både såg trevlig ut, var full av folk och hade ett litet ledigt bord för två i ett hörn vid baren. (Bilden tagen efter middagen)

Layouten var minst sagt svårgreppbar. Vi gick in genom draperiet där till vänster, direkt var det trappor ner till våningen där ljuspelaren står - en med tak överbyggd gård. Till höger gick man uppför trappor till borden med rutiga dukar (och sedan såg det ut att finnas trappor till ytterligare en halvvåning längst in i hörnet, förbi smala gångar mellan borden). Rakt fram fanns en del av gården som inte fått tak och till vänster genom en liten dörr baren, köket, toaletterna och två bord. (Klicka gärna på bilden så kanske de olika nivåerna syns bättre.)

Här satt vi och fick uppleva restaurangpersonalens liv på nära håll. Det var faktiskt kul och inte alls störande!

Se hur vårt bord var snedskuret för att ens få plats! Maken åt god rödspätta och jag en stor oxrullad, till personalens förvåning. Tänk att alla tror att kvinnan ska ha fisken och det vita vinet och mannen kött med rött? Nog för att det oftast är så även för oss, men det är lite kul att se hur de reagerar när det är tvärtom.

Efterrättsvalet förvånar ingen som känner oss: crème brûlée till maken och chokladmousse till mig ...

Sedan vindlade vi ikapp i gränderna. Mätta och belåtna.

Nästa morgon åkte vi till Worpswede för besöket i Vogelers hus, sedan tillbaka till Bremens centrum där vi parkerade mitt i stan och kom upp till varuhuset Karstadt. Här får ni nu ett säkert tips från en luttrad resenär (speciellt om man reser med barn) - varuhus har ofta en luftig och lagom rörig restaurang högst upp i huset. Ett ställe med flera valbara rätter (ofta fullt synliga för kräsna ögon), toaletter och ingen som störs av eventuellt livliga småttingar. Vi åt currywurst och frikadell, sedan gick vi till Böttcherstrasse och Paula Modersohn Beckers hus för att, som vi trodde, se massor av hennes konst.

Där fanns inte så mycket konst som jag hoppats på, men Böttcherstrasse var verkligen något att se! Lite som en mindre färgstark skapelse av Hundertwasser. Gatan är lite mer än hundra meter lång och byggdes som rena konstverket under åren 1922 till 1931 under ledning av kaffehandlaren Ludwig Roselius.

Från balkongen i Paulas hus kunde vi se ner på gatan och en av gårdarna med sin vatteninstallation.

Från gatan kunde vi se upp mot balkongen, såklart!

Här fanns många trevliga små butiker

med fantastiska entréer.

Vid en liten torgbildning satt folk och tittade uppåt. Mellan husgavlarna fanns ett klockspel och om bara fem minuter skulle det spela. Ibland tajmar man perfekt utan att veta om det.

Klockorna klingade och tio stora träskärmar snurrade runt i tornets innerhörn,

visandes olika "oceanbetvingare".

Självklart gick vi sedan för att se musikanterna från sagan. Det var svårt att få ta bild utan turister som klängde på statyn.

På väg tillbaka till bilen tog vi oss en fika med god bakelse på Karstadt. Alltid skönt att dessutom kunna gå på toa.

På kvällen bokade jag bord på en restaurang som låg nära hotellet. Vi ville inte springa runt och leta mat igen. Här fick vi ett bord ute, det var första gången vi kunde äta middag utomhus i år, så det kändes extra trivsamt.

Vi beställde restaurangens överraskningsmeny eftersom risken att jag skulle få surströmming och maken stuvade makaroner ansågs som liten (två rätter vi verkligen inte äter). Nu får ni ursäkta bilderna, men det röda ljuset från infravärmen ger allt ett lite udda utseende.

Till förrätt fick vi lax med hyvlad vit sparris, pesto, jordgubbar och apelsinsås.

Maken valde kötthuvudrätten (!) som var två sorters kött, filodegsinbakad vit och grön sparris med skinka,

jag fick tre sorters fisk med bl a friterad sparris (ja, det var sparrissäsong och då blir både tyskar och nederländare som tokiga).

Efterrätten var en amerikansk cheesecake (som ju skiljer sig markant från tysk käsekuchen) med jordgubbssorbet. Allt var mycket gott!

Så här såg restaurangen ut när vi mätta och belåtna tog en smitväg tillbaka till hotellet. Nästa dag reste vi till Sverige, den dagen har jag dokumenterat i en EFIT.