Sidor

måndag 10 september 2018

Vattenslottet i Anholt och ett udda pensionat


Fredagen efter midsommar hade vi bott i vårt hus i Hof van Saksen i en vecka och det var dags att åka vidare. Det var då vi besökte Piet Oudolfs trädgård (som jag visat bilder ifrån både här och här) och åt smörgåsarna i Hummelo.

Från Hummelo var det inte långt till vattenslottet i tyska Anholt, dit vi hann en timme innan de stängde för dagen. Lite udda var det för entrén till parken krävde en pollett och polletten fick man inne vid slottet, men där var det stängt!

Maken bankade på dörren och minsann, den öppnades och vi fick betala för våra polletter. Så konstigt att ha den igenbommad fast det skulle vara öppet?!



Vattenslottet är byggt i två stora delar med broar emellan och är ett av få slott som fortfarande är i privat ägo i Nordrhein-Westfalen. Familjen Salm-Salm har bott här sedan 1647. I slottet finns ett museum som kräver guidad tur (på tyska), ett hotell och en restaurang med flytande terrass på vattnet.



En anledning till att entrén var stängd kan ha varit detta par. De skulle fotograferas framför slottet och säkerligen ha sin bröllopsfest där inne.

Men vi hade främst kommit för parken runt slottet, även om jag gärna hade sett närmare på byggnaden också. Jag kan bara konstatera att vi får återkomma vid annat tillfälle.



Nu gick vi en timmeslång rundtur enligt broschyren vi fått, men nog var vi tvungna att gå ganska långsamt för att den skulle ta en timme!

Å andra sidan njöt vi desto mer av den gigantiska och helt fantastiska blomsteräng som skapats. Det var så vackert och så oerhört svårfångat på bild.



Förutom ängen och en rejäl yta med vackra träd fanns en rolig labyrint med höga häckar. Labyrinten hade tre entréer, men det var bara genom den jag valt som man kom ända fram. Lurigt och klurigt! (Och en lite butter äldste son som kom fram sist.)



På en sida av slottet fanns en mer traditionell slottsträdgård med klippta häckar och tuktade rosor. Vackert men lite trist, speciellt som det var över 30 grader varmt. Då orkar man inte riktigt uppskatta sådant som inte har det lilla extra.



Vi kikade på sothönans ungar som simmade fram i vattnet. Tänk så fula fågelungar är innan de fått fjädrar på huvudet.



Efter en fika i själva orten Anholt körde vi den sista biten till Weeze och vårt pensionat för natten. Ett fyrbäddsrum i ett radhus där värdfolket bodde i huset bredvid. Hon var tyska och han engelsman med ett förflutet inom RAF (Royal Air Force), därav den udda kombinationen av flaggor.

Hos detta par kunde man beställa en barbeque om vädret var fint och det hade jag gjort redan när jag bokat rummet. Det visade sig att jag var den första gäst som bokat i god tid, alla andra hade frågat först när de kommit till rummet om de kunde få grillmiddag. Då är det ju lite sent.



Nu satt vi på uteplatsen som hörde till vårt hus och serverades både mat och prat. Till saken hör att tyskarna just åkt ut ur VM, men Sverige och England hade ännu inte mötts. Vi hade alltså en hel del att prata om.

Lite diskretare var vi när vi på svenska analyserade potatissalladen, täckt av kokta äggskivor. Den var god, men klart annorlunda. Förutom potatis i god dressing ingick bitar av kokt korv. Salladen var en hel måltid i sig!



Ett mycket gott bröd med krispig skorpa och oidentifierbar krydda serverades tillsammans med ett örtsmör.



Två sorters grillade bratwurst (Nürnberger och Thüringer) med senap, potatissalladen och en grekisk sallad - ja, alla foton kanske inte blir så aptitliga, men så var det också en udda blandning.

Det fanns fler korvar än vi behövde, men Lillhunken hade inga problem med att mumsa i sig de extra.



Det hade varit gott med ett glas rött vin eller en öl, men husets Honesty Bar erbjöd halvtorrt rosé och ljus öl (vilket inte riktigt är min grej). Inte fanns det några mindre flaskor med läsk till Lillhunken heller, så han och äldste sonen fick dela på en stor flaska apelsinjuice. (Visst hade äldste sonen kunnat tänka sig vin, men inte så gärna rosé, och han dricker inget kolsyrat).



När man sedan läser att det halvtorra rosévinet passar till blomkålssoppa och asiatisk mat, ja då var det ju bara att hålla god min. Fast vi skrattade rätt mycket, så det var inte så svårt.



Det fortsatte att ryka från granntomten och snart kom värden in med ett rejält fat med grillad fläskkarré. Gott, mycket gott, men jag var ju redan mätt. Vi åt och åt och Lillhunken tog den köttbit som var extra.

Sedan lutade vi oss tillbaka och jäste.

Men jag var lite fundersam, hade ju läst om barbequemiddagarna på nätet. Sa dock inget till familjen förrän jag åter såg rök stiga från grillen på tomten bredvid.

Och mycket riktigt. Ytterligare ett fat med kött kom in. Jag var så mätt att jag tydligen inte tog någon bild på det.

Den här gången åt Lillhunken inte upp de extra köttbitarna ...



Så avslutades frosseriet med att maken och jag fick var sin stövel med Jägermeister.

Häpp.



Det vore synd att påstå att vi var hungriga till frukost nästa morgon, men sönerna skulle flyga hem och maken och jag fara vidare. Frukosten var - såklart - riklig och serverades med vår engelske värds glada humör. Lillhunken hällde mjölk i hallonteet så det skar sig (man måste förstå att "infusion" inte är det samma som te), men det var han minsann inte den första som gjort berättade värden och bytte glatt tekopp.



Massor av små förpackningar på ena fatet



men färska pålägg på det andra.



Och förstås - de helt fantastiska små stickade mössorna som höll äggen varma.

Ja, detta var ett ställe som dröp av kärlek och omsorg på ett mycket charmigt och annorlunda sätt. En sann upplevelse. Och ja, jag kan tänka mig att bo där igen (fast jag kanske prioriterar vattenslottets hotell).

Vid 10-tiden lämnade vi av sönerna på Düsseldorf-Weezes flygplats och for tillbaka till Nederländerna. Men det blir ett (eller två) nya inlägg.



11 kommentarer:

Anita sa...

Så trevligt att läsa Anni, det känns som jag är med. Synd ni inte hann se mer av själva slottet men du ... blomsterängen! Visst har du fångat den! Så vacker! Vet du att vi har en rondell i Södertälje som är som en blomsteräng. Skulle ha fotograferat den men det får bli nästa år, hoppas dom har den kvar då och inte byter tema.

Labyrinter kan vara kul om ... man går in från rätt håll :) Dom sothönsungarna kan inte ha varit gamla. Inga fjädrar men simma som fullvuxna kan dom.

Sedan blev jag mätt bara av att läsa om maten och se bilderna. Potatissallad med korv, ägg och annat. Jo jag tackar jag. Och gott bröd som man ju ofta äter för mycket och blir mätt för tidigt. Korvar är ju också lätt att äta för många i synnerhet som man inte vet vad som ska komma senare. Förstår att drycken till maten skapade viss munterhet. Fläskkarrén såg verkligen läcker ut och jag förstår att du glömde att ta bild på den sista köttbiten. Det konstiga är att även om man är mätt så brukar alltid frukosten gå ner. Man kanske har töjt ut magen.

Tack för ytterligare ett trevligt kapitel i din reseberättelse. Nu ser jag fram mot nästa :)

Kram Anita

BP sa...

Vattenslottet i privat ägo - wow, även om jag gillar den fantastiska blomsterängen bäst. Än en gång vildvuxet och en salig blandning. Labyrinten förde omedelbart mina tankar till The Shining.
Sothönorna är så fula att de har karaktär;-)

Å vilket matfrosseri! Otroligt! Hur orkade ni? Antar att de inte erbjöd doggy bags;-)

Lustigt att din son inte heller dricker kolsyrat. Det gör inte jag heller. Dricker heller inte roséviner och inga halvtorra viner heller. Å att servera det vinet till maten som ni fick är ju en dödssynd - egentligen;-)

Jägermeistern var väl menad som matsmältningsdryck antar jag;-)

Marit Sønstebø sa...

Tusen takk for herlige bilder! Blomsterengen så helt fantastisk ut. Sånne klipte labyrinter kan jeg veldig godt like, men de må kreve både mye arbeide og plass. Skulle gjerne hatt en sånn her :)
Ha en fin uke!

Trädgård i Torslanda sa...

Instämmer med övriga. Fantastisk blomsteräng - och stor. Välskötta häckar och de lägger stor vikt vid att de ska vara väldigt snyggt och formellt klippta, ser man. Ett väldigt omtänksamt värdpar ni hade. Till och med stickade mössor till äggen. Oj, oj.
Ha det fint
Helene

Susanne sa...

:) Nu har jag skrattat gott åt din beskrivning av eran måltid. Blev mätt bara av att läsa texten och se bilderna. Beskrivningen du ger att det var ett ställe med kärlek och omsorg... Det syns. Sådana platser är underbara. Platser där man möts av kärlek och man kan känna hur hjärta och själ liksom läggs med i varje moment. Mannen i värdfamiljen... Var han till åren kommen eller av modellen yngre? Min svärfar har nämligen, även han bott och arbetat i Tyskland inom flyget. Men det var på 60-70-talet. Kul sammanträffande.
Tack för ännu en härlig reseskildring. En fröjd att få läsa och med dina ord och beskrivningar så får jag känslan av att vara med på resan. Underbart!! Ha en fortsatt bra höstdag. Kram

Paula sa...

Nöhörrdu, här dreglas det så jag måste stänga datorn, den har snart vattenskador. Herregud, vilka måltider, jag blir helt stum.

Maggan sa...

Jag kan bara instämma med övriga som kommenterat.Blomsterängen är otroligt vacker och det verkar vara ett välskött ställe där häckarna är så vackert klippta precis som det ska vara kring ett så pampigt hus.Maten är ett kapitel för sig så otroligt mycket och så gulligt med mössor på äggen.Ha det gott/Margareta

Lena i Wales sa...

Fint slott och fin park. Lite konstigt dock med entrén, men bra att det löste sig.
Massor av mat, typiskt tyskt. Bra idé att kunna erbjuda det. Ser sååååå gott ut. Älskar tyska korvar och tysk potatissallad. Men klarar inte av att äta för mycket, tyvärr.
Tack för mycket trevlig inlägg och önskar dej en fin weekend!

Lisbet sa...

Tack för att jag fick nosa på din resa!
Alltid lär jag mig ngt nytt som jag inte haft en aaaning om!
Ha en fin söndag!
kram

Eva Trillian sa...

Du har en förmåga att hitta de mest förtjusande (ett ord jag nästan aldrig använder, tänker jag på nu) ställen :) Härligt att läsa om!

Mias Mix sa...

Oj vilka ställen ni besökt. Helt fascinerande med slottet i vattnet. Och vad roligt med labyrint, sånt får en att bli barn på nytt. Och sen kan jag bara skratta åt er tyska middag. Så typiskt tyskt. Har aldrig varit så förtjust i det tyska köket. När jag bodde i Tyskland gick jag upp 9 kg de första 2 månaderna för jag gillade inte maten utan åt fika och godis istället:)
Men gästfriheten är det inget fel på.