07 oktober 2021

Mot Potsdam och vidare söderut

Från Demmin körde vi på småvägar vidare mot Berlin. Vi hade ingen brådska, det var liksom vitsen med hela resan! Men det var inte helt enkelt att hitta ett lunchställe, kanske det var kombinationen av pandemi och forna öst som gjorde det?

Jag såg att staden Gransee skulle vara pittoresk, så vi körde dit för att hitta ett matställe. På kartan ser man att staden har en ringmur, så det lovade gott.

Vi parkerade mitt i stan, vid kyrkan. Då blir det lätt att hitta tillbaka.

Men. Det fanns inga restauranger. Inga caféer. Inga butiker förutom ett apotek som var öppet. Knepigt! Vi gick till portarna i ringmuren

och sedan längs den lilla gatan som följde muren

och roligare än så blev det inte.

Tillbaka till bilen, men först in i kyrkan som stod öppen.

Där fann vi helt otippat en utställning som väckte vårt intresse. Den handlade om en bortglömd tragedi under andra världskriget när tyska barn flydde från Ostpreussen till Litauen, jagade av Röda armén. Familjer splittrades, vuxna sköts till döds. Runt 25 000 barn miste sina föräldrar. Av de ca 5 000 barn som nådde Litauen överlevde en bråkdel, de sågs som fri arbetskraft och fick inte prata tyska. Så småningom glömde de vilka de egentligen var och ingen pratade om vad som skett. Först efter murens fall och Litauens självständighet startades 1992 föreningen Edelweiss-Wolfskinder som samlade de överlevande för att få dem att minnas och börja prata om vad som hänt. Kanske resa tillbaka, hitta släktingar och återse sitt barndomshem.

Mycket tankeväckande och intressant! Väl hemma har jag googlat och hittat en del information på engelska också, för den text som fanns på de tyska planscherna var inte så enkla att förstå ens för maken. Det finns en wikipediasida på engelska, men den känns som att den förskönar det som hände.

Eftersom vi inte hittade någonstans att äta i Gransee stannade vi till vid en matbutik i en annan ort och köpte oss en enkel picknick. Fascinerades av att rosor blommade för fullt, det var verkligen full sommar fortfarande.

Vid de vackra rosorna fanns ett bord som var utmärkt lämpat för vår lilla måltid. Bröd, rotwurst och ost.

När vi närmade oss Berlin och Potsdam varnade radion oss för köbildning och vi hade sådan tur att vi såg kösvansen på håll precis innan vi kom till en avfart. Med den traditionella kartans hjälp körde vi på köfria mindre vägar och nådde Potsdam utan problem.

Här var vi för några år sedan och jag kände då att det fanns mer jag ville se. Vi parkerade vid Neuer Garten, en av flera stora parker och gick direkt till Cecilienhof. Visst ser det ut som om vi var i Storbritannien!?

Denna historiska byggnad är uppförd i ståtlig brittisk Tudorstil med fina planteringar runtomkring.

De tre flaggorna vid entrén visar på dess historiska betydelse, det var här som Churchill, Truman och Stalin konfererade om hur Tyskland skulle administreras efter krigsslutet.

Som synes på kartan är parken stor med vatten och båttrafik. Vår plan var att vandra till Marmorpalatset och sedan tillbaka till bilen.

Men först tog vi oss till grottan, norr om Cecilienhof. Alla stora parker med självaktning har en grottliknande byggnad, gärna inredd med snäckor på väggarna.

Den här var inte diskret utan fantasifullt uppbyggd av olika stenar.

Sedan gick vi vidare till "Meierei", högst upp på kartan. Det var en restaurang med bryggeri där vi såklart passade på att testa deras egna öl. I bakgrunden syns hur munskyddsanvändningen varierar bland de köande.

Sedan var ju tanken att vi skulle gå till Marmorpalatset men vi hamnade här. Vid denna fasad av bark. Vi hade inte kartan framför oss (utan i kameran) och tänkte lite tokigt.

Det här var eremitaget, helt klätt i bark. Minst sagt annorlunda!

När vi gått en bit till såg vi denna magnifika byggnad långt borta (inzoomad här) och tog fram kartan. Hoppsan, det där var ju Marmorpalatset vi trodde vi var på väg till. Vi insåg hur fel vi gått och bestämde oss för att avbryta och gå tillbaka till bilen. Nästa hotell ville att vi skulle checka in före kl 18

Nu tog vi Autobahn för att komma fram lite fortare. Vägen var helt nybyggd och tom på bilar. Den som är rädd för att köra på stressigare delar av Autobahn borde träna här.

Vårt hotell i Luckenwalde bestod av fyra gula huskroppar runt en gård. Riktigt fin miljö! Vi lyckades checka in med fem minuters marginal, till receptionistens lättnad.

I trapphuset fanns flera ganska groteska träskulpturer av Hans Scheib, jag gillade den här hunden bäst.

Tänk vad en mönstrad matta kan göra åt ett i övrigt ganska ocharmigt hotellrum. Mattan och utsikten över gården gjorde att rummet kändes mindre öststatligt än förra stället.

Vi gick till ortens bierstube och jag åt faktiskt en schnitzel igen, även om den är väl kamouflerad på bilden. Trots att det var lördagskväll var det få gäster på restaurangen. Det hängde taklampor där det syntes att bord tidigare stått, borttagna på grund av pandemin. De bord som fanns kvar stod glest.

Vi åt efterrätt också. Jag åt en bit chokladkaka med grädde och glass, inget speciellt. Maken beställde in "Kalte Hund" för vi blev så nyfikna. Det visade sig vara en klassisk radiokaka!

På väg tillbaka till hotellet passerade vi detta hus som inte alls är ett korsvirkeshus utan en målad elcentral. Så snyggt gjort!

Men det kändes väldigt konstigt att vara ute en sen lördagskväll på folktomma gator. Så här tomt hade det kanske varit under hela pandemin? Så ödsligt!

Nästa morgon serverades vår frukost på bricka av en sönderstressad dam. Inga bufféer här inte. Det som fanns på brickan (jag hade redan ätit en yoghurt när jag tog bilden) var ju rätt okej, men det såg så fantasilöst trist ut där det låg. Inget jobb av någon kallskänka, direkt.

Vi åt, checkade ut och körde mot Tjeckien.


7 kommentarer:

Janicke sa...

Så fint att jag kan följa med på er färd, lärorikt som vanligt när du är i farten! Fina bilder.

BP sa...

Ja, då har ni "utforskat" det forna Östtyskland. Lite förvånande var det att ni inte hittade ett lunchställe. För Tyskland är ju precis som England känt för att ha en lokal pub med "nationalrätter". Märkligt.
Arkitektoniskt levererade dock Östtyskland tycker jag. Gillade Tudorbyggnaderna, "barkhuset" och elcentralen. Innovativt och roligt. Cecilienhofs grotta liksom heltäckningsmattan på hotellet däremot var gräsliga.
Frukosten på skifferbrickan tyckte jag var riktigt fin och estetiskt tilltalande - ja, smaken är ju som baken.

Så ni fortsätter till Tjeckien. Har du läst Freedomtravels rapporter om Tjeckien? Om inte kolla här: https://www.freedomtravel.se/

Maribel sa...

Hej Anni!
Många upplevelser, utställningen lät väldigt intressant, finns mycket som vi inte vet så mycket om från krigstiden. Elcentralen var en riktigt kul idé. Maten såg god ut. Huset i Tudorstil är riktigt fint. Det ser onekligen ganska folktomt ut.
Ha det gott /Marika

Carina sa...

Klassisk radiokaka... ..jag måste googla ;) Härligt att köra i sakta mak och använda en klassisk analog karta. Jag har också gärna med en riktig karta - lättare att få en bra överblick.

Låter konstigt med matställen det hade jag inte trott. Men det blir spännande att läsa om Tjeckien.

Kram, Carina

Anita, de fyra blomsterhaven sa...

Lördag morgon och jag har sparat ditt inlägg tills nu för att få resa bort en stund.

Gransee, som gjord för små fina restauranger och caféer tänkte jag när jag började läsa din text och såg första bilden. Men så var det ju inte. Det som finns att köpa på ett apotek blir man ju inte mätt av direkt. Men kyrkan var ljus och fin och utställningen intressant att läsa om och jag ska erkänna att den tragedin har jag inte hört talas om.

Och rosorna dom blommade och korven såg tyskt bastant ut. Och visst ser det ut som Storbritannien! Vackra byggnader och historiskt betydelsefulla sådana, i varje fall då en av dom. Grottan med alla snäckor var nästan grotesk men häftig på sitt sätt. Ölen såg grumlig ut, färsköl kanske? Hoppas den var god.
Eremitaget klätt i bark var som du säger minst sagt annorlunda. Och även om ni inte kom fram till Marmorpalatset så fastnade det ju ändå på bild ... och så hann ni checka in i tid på hotellet.

En dold schnitzel är ändå en schnitzel. Och jag hoppas att frasigheten inte gick förlorad. Spåren efter Corona finns nog här och där och kommer nog att finnas även i framtiden.

Slutligen ... elcentralen ... jättesnygg!

Tack för denna etapp! Ser fram mot nästa!

Kram och fin helg!

Lena i Wales sa...

Vilken härligt road trip!
Gransee känner jag inte till. Intressant utställning där, den skulle jag vilja se. Lite underligt att det inte fanns någonstans att äta, men så är det ibland. Ni fick ju en trevlig picnic istället.
Cecilienhof har jag besökt flera gånger, klassisk mark. Jag har kommit både med båt och med buss dit.
Däremot känner jag inte till grottan.
Trevlig hotell och god middag. Rejält med mat både middag och frukost, typiskt tyskt. Gillar Tyskland.
Skön söndag!

Vonkis sa...

Det där med att komma tillbaka och fortsätta läsa dagen efter tog visst ganska exakt tre veckor...

Ni har aldrig funderat på att starta en resebyrå för långresor med bil/buss, eller på att arrangera gruppresor? Era resor låter nämligen alltid så intressanta, välplanerade och samtidigt spontana. Jag blir i alla fall väldigt inspirerad.

Hundskulpturen både skrämmer och fascinerar.