Första advent, men var är ljusstaken?

Hyfsad ordning och reda brukar jag ha, trots ett kaotiskt yttre. I källaren finns en stor flyttkartong, prydligt märkt med "Advent", i den ligger ett otal elljusstakar och stjärnor samt en snögubbslampa som äldste sonen fortfarande har i sitt fönster. Där ligger också de broderade kalendrarna som ska fyllas med paket i kväll.

Sent igår kväll släpade jag upp lådan från källaren och ännu senare på kvällen stod och hängde allt på sina platser. (Utom stjärnan som brukar hänga i arbetsrummets fönster, men det beror på att det måste till en arkeologisk utgrävning eller bergbestigning innan man nått fönstret som är ovanför makens skrivbord.)

Nu på morgonen infann sig den rätta känslan, när ljusstakarna kunde lysa upp mörkret och sprida en anings julkänsla. Då insåg jag att själva adventsljusstaken, den för riktiga stearinljus, inte var med. Suck. Den ligger troligen i julpyntslådan som inte ska bäras upp förrän till Lucia. En låda som står långt in bakom en del annat. (Inte fullt så illa som makens skrivbord, men något åt det hållet.)

Så när jag nu hittade en bild på mitt ibland välstädade kök, med viss julstämning, bestämde jag mig för att jag ska gräva fram den där ljusstaken, men först ska jag byta från gardinkappa till längder i köket! (Samma tyg, bara olika format.)

Ha en go' advent!

Nostalgikickar och saknad

En god vän till mig skrev en gång om utdöda beteenden, minns inte vilket han hade som exempel, men minns att jag själv tänkte på stingpinnen som ett utdött begrepp. Den där hårda plastpinnen med en orange vimpel som sattes på cykelns pakethållare och varnade bilister för att komma för nära. Ett av mina ex tyckte att stingpinnar borde förbjudas, för de kunde repa bilens lack… ja, just det… Hur är det med stopptecken? Gör ni det när ni ska stanna cykeln? Vet dagens bilförare vad det tecknet betyder?

Sedan kom jag att tänka på sorgbandet. Ingen bär sorgband numera! Jag minns att jag hade ett på kragen när farfar/farmor/morfar gått bort, men då pratar vi 70-tal. När försvann sorgbandet?

Härom kvällen påmindes jag om det lilla adventsljuset som vi fick ta med till skolan o tända på måndagen efter varje adventshelg. Alla satt tysta i klassrummet och njöt av de tända ljusen, undrar om inte fröken läste en bok samtidigt? Jag tror att min dotter hade ett ljus med sig i början av sin skolgång, men sedan ansågs det för brandfarligt. Trist, tycker jag.

Och så fanns ju den där lilla triangeln som blinkade uppe i hörnet av tv-rutan när det började ett nytt program på den andra kanalen. Då, när vi hade hela två kanaler! Vilket utbud!

The Monkees, popgruppen som skandalöst nog sattes samman av killar som inte ens kände varandra, en helt och hållet kommersiell produkt. Vardagsmat idag. Jag minns att han i blå mössan var söt. Men jag var ju så ung då…

Minns någon skummjölken? Ja, det var väl inte så länge sedan den försvann? Allt är ju relativt. Raketosten? Smakade ingenting (mer än smältsalter, jag vet…), men var en hit. Hur kunde den försvinna? Chokladpudding på tetrapack, pyramidvarianten. Och inte får vi glömma jordgubbssmakande O'boy. Blä.

När nu advent närmar sig så påminns jag också om att förr började tv-kalendern på första advent om den söndagen inföll i november, nu är det alltid första december som gäller. Så hette det ju också adventskalender förr…

På min andra blogg skrev jag också om detta och fick fantastiskt gensvar, bl a saknar man biogodiset Nickel som tydligen också fanns i Försvarets fältkit, Stenmarksmössan, läsken Blackorange (och då måste jag erkänna att när jag någon enstaka gång tar läsk i automat tar jag alltid hälften cola och hälften apelsin), V-jeans, tuggummit Riff och femöreskolor. (Och det som inspirerade mig till detta inlägg, visade sig vara Bigglesfigurernas evinnerliga knackande med cigaretterna mot cigarettetuiet.)

Har ni fler exempel?

Full fart fram till jul...

Födelsedagfirande i helgen, med allt vad det innebär av städning, matlagning och gäster. Tror att födelsedagsbarnet självt är väldigt överraskad, rörd och nöjd - precis som det ska vara!

Adventsöppet i glasateljén nästa helg, med allt vad det innebär av röjning, rensning, tältbygge, glöggvärmning och exponering av alster. Nu ligger ett snötäcke över trädgård och ateljé, men det lär tina bort i veckan. Egoistiskt får jag hoppas på plusgrader, så att det inte blir alldeles för kallt att ha ateljédörren öppen.

Galleriutställning helgen därpå, med allt vad det innebär... Tre adventshelger och vardagarna däremellan ska jag sälja mitt glas i Gamla Sta'n. Det blir nog ganska dryga dagar, men också väldigt kul! Tänkte prova på att hålla kvällskurser i galleriet, när jag har lite mer plats än jag har i ateljén.

Hur julfirandet kommer att se ut i detta hem blir intressant att se. Gäller även julklappsinköpen. Och bloggandet. Javisst ja, det är en födelsedag till, mitt i allting. Och en hög med tjejmiddagar och andra nöjen, förutom den vanliga logistiken med simskola, instrumentuppspelningar, jobb och vardagsmiddagar...

Kalendrar med choklad och annat kul

Jag kan inte låta bli att tipsa er om tävlingen hos Odense Marcipan. Klarar ni att läsa danska, klarar ni också att delta i julkalendern där man har chansen att vinna läckra choklad- och marsipanprodukter varje dag i december. Dessutom kan man anmäla sig till deras nyhetsbrev och hitta massor av läckra recept... För att inte tala om bilderna! Snålvattnet rinner!

En paketkalender hade jag när jag var liten, så det tyckte jag att mina brorsöner också skulle ha. När jag så fick egna barn, skulle de förstås också ha kalendrar. Hembroderade. Ja, jisses vad man hade tid med saker en gång i tiden... Inte anade jag då vad jag gav mig på. När det var som värst skulle jag ordna 120 små paket. Bara att slå in dem tog en hel dag av trixande med papper och snören. Brorsönerna fick sina sista vid 10 års ålder, min dotter erbjöd sig att sluta vid fyllda 14. Förra året fyllde äldsta sonen 14, men inte sjutton kunde han tänka sig att vara utan sin kalender heller! Nu tror jag att han insett att det är över - och jag har ägnat en stund av dagen åt att inventera årets paketskörd. Bara 48 paket, varav 38 är klara. Pust! Jag fyller upp med tian-lotter och någon godisbit!

Pannkakor med Nutella och kokos…

Ack ja, vad gör man inte för att muntra upp sig en novembersöndag…

… när det tagit en och en halv timme att ta sig hem med kollektivtrafiken på natten efter en lyckad fest.

…när man slår upp sina trötta blå och undrar vem som kom på den fantastiska idén att beställa hem ett släp för att köra ris och skräp just denna morgon.

…när man till sist lyckas ta sig upp ur sängen och ser att maken redan kört iväg med det första lasset.

…när man utan sin första tebalja (och det är illa ska ni veta) går ut i trädgården och räfsar löv.

…när man trampar runt i gammal fallfrukt som också ska plockas upp och läggas i sopsäckar trots att de bara är klet.

…när ryggen säger ifrån ganska snart – den där räfsrörelsen är inte bäckenets bästa vän.

…när pannkakor ska gräddas till ett utökat antal barn och man inser att sylten är slut.

…när man hämtar frysta jordgubbar och kokar ny sylt. Simultankapacitet.

…när det är snöblandat regn utanför fönstret.

…när blandningen övergår till lappvantar.

…när man är rätt glad över att ris- och lövhögarna kom bort före snön.

Chokladfrossa

I lördags hälsade jag på i Cloettas fabriksförsäljning i Ljungsbro. Där finns än så länge Fazers fantastiska choklader med lakrits i, Salmiakki och Lontoo Rae. Ingen annanstans i Sverige finns de att köpa, de importeras dit från Finland. Frågan är vad som händer med dem nu när Cloetta och Fazer separerar. Det blir onekligen dyrare att resa till Finland varje gång suget anfaller.

I fabriksboden fanns också krossad turkisk peppar på påse. Det har jag aldrig sett förr, så det var jag förstås tvungen att köpa. Så lämpligt att sedan finna ett recept på lakrits- och chokladtryffel i Aftonbladet! Men att köpa färdiga tryffelskal, som de föreslår - vad är det för fusk!?!

Akvareller

Min pappa har rest mycket i sitt jobb. Under sina resor har han alltid haft med sig skissblock och tusch, så istället för att fotografera eller skriva dagbok har han tecknat. Idag har han flera böcker fulla med tuschteckningar från världens alla hörn, det kan vara på detaljer likaväl som på vackra vyer.

En del av hans teckningar har jag kopierat, ramat in och satt upp på väggen. När de är i svartvitt är det enkelt att använda en vanlig kopiator och ändå få tillräckligt snygga bilder. Grafiskt läckra.

När mina barn var små, riktigt små, bad jag honom att måla en akvarell till dem varje födelsedag, som present. Det har han sedan dess gjort, så nu sitter ett stort antal fina akvareller i trappan. Där finns allt från porträtt, alfabet, pirater, riddare, hästar, boxrar, kaniner och blombuketter till favoritleksaker. Väggarna räcker inte till, det är några som står på golvet i väntan att få plats. När barnen så småningom flyttar hemifrån får de ta med sig sina tavlor och har då vackra och mycket personliga minnen av sin morfar.

När vi köpte huset ritade pappa av det i tusch. Slitet, ruffigt med vildvuxen trädgård. Förra året önskade jag mig en akvarell som stämde bättre med dagsläget. Den fick jag till min födelsedag.

En fjäder i hatten

Fick just höra att nestorn inom svensk landskapsarkitektur, Sture Koinberg, frågat hur det stod till med min trädgård. Och pappa, som är min pappa och omåttligt stolt över sin dotter, fläskade på ordentligt när han berättade. Då blir man glad! Tänk att mäster Koinberg ens minns att han varit här!
Och som pappa tillade; det är inte Stures förtjänst att det blivit så fint.
En gång i tiden, när trädgården mest bestod av snöbär och vildvuxet gräs, var mäster Koinberg här för att ge tips och kanske rita en plan. Några bra tips fick jag och en träd- och buskbok, men någon skiss behövdes aldrig. Jag visste vad jag ville och sedan dess har det bara rullat på.
Grillbänken på bilden var förra sommarens trädgårdsprojekt. I år hände ingenting. Jag som skulle bygga ett vattenfall av blått glas...

Här blir det ingen kaffelatte!

Nej tack. Jag gillar varken färgen eller drycken.

Bor man i ett land där världen utanför fönstret ser ut som kaffelatte fem månader om året, så räcker det för mig. Igår var den lokala kaffelatten lite grå i tonen. Det hjälpte inte.

Brunt och beige är inget för mig.

Om det inte handlar om trä.

Eller läder.

Eller choklad…

Har fått tips om ett te som smakar choklad och mint. Köpte det igår på Hornsgatspuckeln. Är man en nyfiken natur, så måste man smaka det mesta som kallas choklad. Och det är gott! Men jag blev lite fnittrig när jag köpte mitt burleskt smaksatta te och kunderna bredvid diskuterade om de skulle ha Oolongte från Formosa eller Kina. De bestämde sig för Kina.

I SvD kunde man läsa att mörk choklad och blåbär skyddar mot diabetes, motverkar övervikt och är bra för hälsan. Årgångsglöggen från Blossa har blåbärssmak. Glöggen Lucia smakar choklad.

Choklad och blåbär.

Choklad och blått.

Mums.

Välkommen till min blåa värld!

Efter drygt 400 blogginlägg på en sluten community är det dags att ta steget ut i den stora cybervärlden. Ett litet steg för mänskligheten, ett något större för mig…

Så nu har jag höströjt i trädgården, sopat uteplatsen, slängt alla vissna blommor och ställt fram lyktor som ska lysa upp de mörka månaderna. Allt för att du ska känna dig välkommen att titta in!

Att jag sedan valt att visa en sommarbild av min blåa entré, beror helt och hållet på att jag räknar dagarna tills träden är gröna igen. Många dagar blir det…

MEN

Om man lever i nuet kan man bättre uppskatta vardagslyckan.

Den lilla lyckan.
Lust, njutning och glädje är en del av livet!
En viktig del.
Din tid kommer inte - den är här och nu.
Vad väntar du på?

Nu kör vi!