Från Darmstadt körde vi till det första vindistriktet jag planerat in på vår resa, Hessen. I Heppenheim hade jag spanat in en stor vinbutik med goda recensioner. Jag hade gärna hunnit ett besök i den gamla stadskärnan också, men i denna värme var det så mycket skönare med AC i bil och butik.
Butiken är ett kooperativ med ungefär hälften av de lokala vinodlarna. Eftersom Hessens vindistrikt är så litet går inget på export, ja knappt ens utanför Hessens eget område. Vi fick gå runt i butiken och notera vad vi ville provsmaka. Här fanns verkligen ett stort urval, men vi visste att vi helst ville prova röda viner av Pinot Noir, eller Spätburgunder som druvan heter i Tyskland.
Som synes var det inga andra kunder i butiken!
Så var det bara att smaka. Glas efter glas. Vi provade totalt tolv olika viner och alla slattar hälldes i den stora glaskannan. Fyra viner fick följa med oss därifrån.
Vi köpte också två billiga flaskor glühwein gjord på Pinot Noir. "Av kvalitetsdruvor, så man inte får ont i huvudet", som damen som tog hand om oss sa.
De olika små orterna här längs Hessische Bergstrasse (den gamla romarvägen Strata Montana) tycks alla vara mycket sevärda och hade vi kommit en vecka senare hade vi kunnat vara med på den stora tiodagars vinfesten, det hade säkert varit en upplevelse att minnas!
På små slingrande och mycket vackra vägar körde vi till Heiligkreutzsteinach (säg det fort några gånger!) där vi skulle bo i detta över 300 år gamla hus. Det fanns ingen hotellskylt, men jag kände igen byggnaden och värden tjoade på oss när maken knackade på.
Vilken vacker hall!
Från hallen kunde man gå åt vänster in i matsalen eller till höger in i ett stort rum där frun i huset brukade hålla konserter på sin flygel. Uppför trappan skulle vi gå.
Visst var vårt rum alldeles bedårande?
De snygga målningarna längs korsvirke och bjälkar fortsatte även här, likadana som i hallen.
Sängen var tyvärr lite väl smal och mjuk för oss två välvuxna, så sömnen blev inte den bästa.
Å andra sidan var badrummet desto större
och väldigt tjusigt (även om det var i pråligaste laget för mig).
Vi hade tänkt åka till en restaurang i närheten, men se det tyckte inte vår värd Romeo. Han satte oss ned vid ett bord tillsammans med de andra gästerna; Uwe och hans mamma Sigrid, som var på cykelsemester, och Petra som var på jobbresa. Petra hade bott i Norge och tyckte att det var roligt att få träna på språket. Det blev en trevlig och pratsam kväll om vänskap, historia, skilsmässor, sevärdheter och en hel del annat.
Romeo erbjöd sig att åka och köpa pizza i grannbyn, så några av oss berättade vad vi ville ha. Inte för att han direkt brydde sig. Min var i alla fall vit, alltså utan tomatsås, men med vitlök och utan valnötter. Sigrid tog fram sin lilla ask med frukt- och nötblandning och lät mig plocka valnötterna därifrån.
Maken fick någon annan variant, med både det ena och andra på. Några hade beställt sallad, då kom frun i huset med matkassar och ställde sig i köket för att blanda ihop det hela.
Öl, vin och weinschorle dracks och Romeo höll låda när han var i närheten.
Nästa morgon fick vi minsann inte sitta ensamma vid frukostbordet utan Romeo tussade ihop oss igen.
Jag är väl kanske inte den mest pratsamma innan jag fått mitt te, speciellt inte när nattsömnen inte varit den bästa.
När så maken skulle betala för det vi ätit och druckit kvällen innan blev han faktiskt irriterad och det händer inte så ofta. Romeo tog bra betalt för både det ena och det andra, vi fick också betala för salladen som vi inte beställt eftersom han utan att fråga ställt fram tallrikar och sett till att vi ätit av den.
Lite bitter eftersmak alltså, något som gör att jag inte rekommenderar stället. Tyvärr.
Bara att ruska av sig det sura, minnas det trevliga och fortsätta bilfärden längs pittoreska floden Neckar och sedan vidare mot Schwarzwald!
