Fullt medveten om riskerna...

Tänk dig ett gift som finns i naturen.
Tänk dig ett gift som fastnar på dina nytvättade lakan som hänger på tork, ja, på all din tvätt.
Tänk dig ett gift som ger svårt kliande utslag. I flera veckor.
Tänk dig ett gift som känns som att ha en krans av brännässlor runt halsen.
Tänk dig ett gift som får hästar i hagen att klia upp köttsår.
Tänk dig ett gift som gör att bönder inte kan ta hand om sitt hö.
Tänk dig ett gift som drabbar varannan boende, bofast såväl som sommargäst..
Tänk dig ett gift som får skogsarbetare att avbryta sitt jobb och fly hals över huvud.
Tänk dig ett gift som kan inandas.
Tänk dig ett gift som kan ge svåra lungproblem och på sikt hjärtsvikt.
Tänk dig ett gift som finns kvar i naturen i flera år…

Tänk dig en liten söt larv med långa hår och pepparkornsögon.

Underbara, vackra, unika Gotland.
En flora och fauna som skiljer sig från resten av Sverige.

Underbara, vackra, unika Sudret.
En flora och fauna som skiljer sig från resten av Gotland.

Där finns larven. Den lilla söta.
Tallprocessionsspinnaren!

De hullingförsedda gifthåren sitter i grupper på larvens rygg, en tiondels millimeter långa. De avges både aktivt när larven känner sig hotad och passivt, sprider sig ungefär som pollen.

Utvecklingen är tvåårig. Äggen läggs på tallbarr, övervintrar och kläcks i slutet av april. Larverna äter av tallarna under april-juli och lämnar träden i månadsskiftet juli/augusti för att spinna kokonger. När larverna lämnar träden förflyttar de sig i grupp, de ser ut som ett långt snöre. Kokongen övervintrar och fjärilen kläcks i juli året därpå.

Vartannat år är det alltså larvår, vilket ger extra mycket problem.

På bilden i den färska artikeln från Läkartidningen (öppna den gärna som pdf) ser ni hur min yngste son såg ut när han kom hem från en valborgshelg på Sudret för tre år sedan. Då skrev jag ett ilsket mejl till kommunpolitikerna. Blev omtalad i den lokala pressen som arg fyrbarnsmamma från Stockholm. Citerades.

Har det hänt något sedan dess? Inte mycket. Kommunen och länsstyrelsen vill fortfarande inte ta ansvar.

Till valborg förra året reste sonen till Sudret igen. Dagen efter hade han utslag.

Tyvärr har jag inga bilder på hur mina fötter såg ut för 5 år sedan, när dottern och jag cyklat vår vanliga tur till Hoburgen. Sedan dess har jag inte varit på Gotland.

Professor Stig Larsson från SLU som aktivt arbetar med problemen, blev trots full skyddsklädsel svårt angripen av giftet. Bilder på hans hals, full med utslag, finns på nätet.

Min mamma drabbades. Fick feber och besvärlig hosta som aldrig gav med sig. Sviter. Det slutade med att hon blev inlagd för hjärtsvikt och lungsäcksinflammation.

Mina föräldrars grannar måste periodvis fly till fastlandet när de drabbas alltför mycket av besvär. Olika personer är olika känsliga, varför vet man inte.

I Läkartidningens artikel redovisas en enkät som gjordes om besvären bland boende på Sudret. Det visade sig att många trodde att de fått loppbett, att det handlade om dålig hygien och ostädade hem. De skämdes. Nu finns svart på vitt hur stora problemen faktiskt är. 41 % drabbade i Vamlingbo!

41 %!!!

Nere i Europa varnas man för att röra larverna, där finns också många fall av lungproblem.
På Gotland, på vårdcentralen i Hemse, nonchaleras problemen och man uppmanas att duscha flitigt och smörja sig med hydrokortisonsalva. Tyvärr är det så att när man duschar så tränger håren längre in i huden…

Jag skulle kunna skriva långt om detta. Jag svarar gärna på frågor om ni har. Dessutom kan ni läsa en tidigare artikel i Läkartidningen. Läs gärna även den kommentar som finns, om kvinnan som först när hon läst artikeln förstått vad hon drabbades av på en grekisk ö för flera år sedan.

Undvik inte Gotland och Sudret, men var medvetna om vad ni kan drabbas av. Om ni får utslag, smörj dem med yoghurt! Och tvätta alla kläder i 60 grader för att få bort giftet…

Nu åker jag och sonen dit.


Frivilligt.


Och ja, jag vet vad vi ger oss in i. Rapport kommer när jag är hemma igen...

Har ni druckit Pimm’s någon gång?

En brittisk ginbaserad drink, mycket vanlig under sommarmånaderna i södra England. Nästan lika populär som te, faktiskt.

På Wimbledon, Henley Royal Regatta och Glyndebourne Opera Festival är Pimm’s och Champagne de största dryckerna, likaså på brittiska och amerikanska polomatcher.

Det var 1823 som barägaren James Pimm blandade ihop sin dryck baserad på gin, kinin och en hemlig blandning av örter och påstod att den var bra för matsmältningen. Efter andra världskriget utvecklades den med hjälp av andra spritbaser som brandy, rom och vodka, men det är bara den ginbaserade som tillverkas regelbundet året runt numera.

Så hur serveras den då? Antingen on the rocks eller som cocktail med tonic/ fruktsodeliknande läsk och glaset fyllt av is, citrus- och äppelskivor. Kanske några jordgubbar också... mmm...

Och jag har förstås min alldeles egna historia att berätta:

På en tjejmiddag serverades Pimm’s som fördrink och jag föll som en fura (inte av alkoholhalten, nej, utan av smaken!). Åkte till London strax därefter utan en tanke på att köpa Pimm’s med mig hem. Påmindes om det när jag väl var hemma igen och blev superirriterad på mig själv. Försökte bjuda över mina vänner från Yorkshire och hade i bakhuvudet att de kunde ta med sig Pimm’s när de kom. Tyvärr blev det av olika anledningar ingen resa för dem.

Till min födelsedag ifjol frågade svågern, som då jobbade i Paris, om jag önskade mig något han kanske kunde köpa där?

- Hittar du Pimm’s, så ja tack, sa jag och var oerhört nöjd med mig själv.

Då visste svågern att han hade en bara-precis-påbörjad flaska hemma i Stockholm, så den kunde jag ju få om jag ville. Tyvärr glömde han det när det väl var dags för mitt firande.

Suck.

Men vid ett senare tillfälle kom han, glatt och generat, med flaskan. Den bara-precis-påbörjade visade sig vara alldeles-väldigt-nästan-tom.

Suck.

Men så.
I Spanien på höstlovet.
På flygplatsen på väg hem går maken in och kikar i shoppen och där finns det Pimm’s! Till specialpris om man köper två flaskor dessutom!
Lycka!

Och nu när Babsan åkte till London hann jag tipsa henne om att smaka, vilket hon gjorde – och inte bara en gång…

Att det sedan visar sig att Pimm’s finns att köpa på Systemet här hemma, det är liksom en annan sak. (Bilden hittade jag på internet, den var mycket läckrare än de jag själv tagit...)

Hurra - vi har en inneboende!

"Alla som skapar ett vilt rum för igelkotten, sår en blomma för fjärilarna eller sätter upp en holk för flugsnapparen blir själv belönad med livsglädje inpå knuten."
Naturskyddsföreningen

Ni vet väl att fladdermössen är hotade? Att de har allt svårare att hitta bra boplatser? De bygger inte (med få undantag) sina bon själva utan tar över gamla bon eller letar håligheter i gamla träd och under takpannor. Varje år dör många av fjolårets ungar för att de inte hittar tillräckligt bra platser att dagsdvala och söka skydd på.

Idag är fem-sex av våra 16 arter hotade, så enligt jaktlagen är alla fladdermöss fredade, det vill säga de får inte avlivas eller fångas.

Fladdermössen gör ingen skada på våra hus om de har flyttat in, men många tycker att de (helt oförtjänt) är obehagliga. Tänk då på att en enda fladdermus kan äta upp till 7000 myggor på en natt!

Sedan några år tillbaka har vi haft en fladdermusholk sittande på husgaveln. En diskret falurödmålad. Nu finns det spillning på den lilla listen i underkant - vi har en bebodd holk!

Det finns holkar att köpa, men de är lätta att bygga, se ritning. Gör en insats för den biologiska mångfalden (och samtidigt myggbekämpningen, hehe) - bygg fladdermusholkar! Har ni redan fladdermöss boende i huset kan ni få dem att flytta ut genom att ge dem alternativ! Och gissa om det ska byggas fler holkar här - både för fåglar och fladdermöss. Ska fixa några humlebon också när jag ändå håller på.

Berättade jag att koltrastarna byggt nytt bo i blåregnet? När jag öppnar fönstret på verandan ser jag honans lilla huvud snett ovanför mig. Hoppas nu innerligt att skatorna lämnar dem ifred!

Några bilder från en hall

Sitter i svarta hängstolen ute i solskenet och bläddrar igenom högarna av gamla inredningstidningar. Det smarta, men inte så ekonomiska, med att läsa många på en gång är att man blir ganska blasé. Man hoppar över artiklarna med inredning som skiljer sig från vad man gillar. Man kan skippa alla badrum och kök eftersom man inte har planer på att bygga om badrum eller kök på ett tag.

Ändå tar det tid. För man hittar en hel del som lockar. Som inspirerar.

Blir sugen att gå in och röja lite. Få inredningstidningsnyggt. Eller. Nja. Så gott det nu går. Fast jag fastnar någonstans på vägen. När jag inser det omöjliga. Prylarna jag flyttar måste ju någon annanstans.

Och så gör jag en ny balja te istället. Och sätter mig i stolen på nytt. Tidningarna ska trots allt också röjas undan.

Men så såg jag en del läsarfrågor om förvaringen av förpackningsåtervinning. De där ynkliga draglådorna i skåpet under diskbänken räcker ju ingenvart idag när allt mer ska återvinnas. Då gick jag faktiskt in och röjde lite i hallen. Så att jag skulle kunna fotografera vår lösning. Inte för att den är så särdeles fantastisk, men den kanske ger någon ett tips?

Plastbackarna kommer från IKEA. Skåpen har maken byggt. Golvet är inspirerat av mosaik i Alhambra, fast där var det terracotta, grönt och gult. Korgarna är från Bruka. Väggklockan har jag köpt i Paris. Skåpsgångjärnen tror jag är från Clas Ohlson. Ödlan i glasmosaik har jag gjort själv. Rosen är en Etude, köpt på postorder från Rångedala en gång och burken den står i innehöll en whiskey som jag köpte till maken enbart för att få behålla burken själv... (Haha, nu lät det väl som rena inredningstidningen ändå?)

En nätt reseberättelse...

Tänkte bara testa hur långa blogginlägg man kan göra här på Blogger - hämta kaffekoppen och sätt er bekvämt ;-)

Efter pool- och grillmiddag hos släkten utanför Lund och en natt i svit på Scandic (där grabbarna var överlyckliga när de upptäckte att en säng var höj- och sänkbar), tog vi båten Trelleborg-Sassnitz. Bodde fyra nätter i en privatlägenhet (på övervåningen i huset på bilden) på Rügen, paradisön vid den gamla östtyska kusten. En underbar kombination av Gotland och kontinenten - dit vill jag tillbaka!

Första dagen besökte vi den närliggande staden Putbus (anlagd av svenske Wilhelm Malte) med sina vita hus utplacerade symmetriskt i en cirkel, den fina slottsparken med hjorthägn och lunchservering vid orangeriet. Hann nästan med den lilla museirälsbussen, men den tutade glatt iväg när vi kom runt hörnet.

Istället blev det marknad i Thiesow med inköp av havtornsgelé och -te (mycket havtorn på Rügen) och besök i badorterna Göhren och Sellin. Sagolik snickarglädje och underbara sandstränder!

Läckra glassar på ett café längs strandpromenaden var ett måste! Jag åt en med choklad och valnötter... mmm...

Längst ut på den vackra piren i Sellin finns en gondol som sakta sänks ner i vattnet (en blåaktig glasbubbla kan skönjas på min bild). Film visas under tiden och väl där nere kan man titta ut i havet och förhoppningsvis se några förbisimmande fiskar. Det roligaste grabbarna fick se just på den här åkturen blev en liten räka som virvlade förbi i vattendraget...


Nästa dag åkte vi till det nyrestaurerade jaktslottet utanför Binz, lite fanns kvar av inredningen, men tornets trapphus var en upplevelse att upp i med sin genombrutna spiraltrappa - vi fick mana på minstingen hela tiden och säga till honom att inte titta neråt!

Uppifrån tornet var utsikten magnifik -jag zoomade in badorten Binz och Hitlers jättekomplex i Prora, 4 km långt bygge längs stranden! Ni måste nog klicka på den disiga bilden för att förstå hur stor byggnaden faktiskt är! Den ser ut att vara delad på två, men hela den bortre delen ingår också i komplexet!

Så kostade jag på mig och minstingen att åka det lilla turisttåget från slottet till Binz, han tyckte att det var roligt och vi kom fram innan resten av grabbarna ens kommit till bilen! I Binz hittade vi en stor trevlig restaurang med uteservering under tak, där satt vi bra när det kom en rejäl störtskur!

Efter en promenad bland alla Binz vackra hus med sin snickarglädje var Prora sedan ett måste. Denna obeskrivliga huskropp som byggdes längs en av de allra vackraste stränderna för att tyska arbetare skulle få komma på badsemester under indoktrinering av nazisternas läror. Flera liknande komplex skulle byggas enligt planerna, men det blev aldrig av och nu står kolossen som ett mycket starkt minnesmärke.

Jag och de två yngsta grabbarna promenerade de fyra kilometrarna tillbaka till Binz längs stranden och på kvällen åkte vi till restaurang Nautilus, inredd med ubåtskänsla. Hit hade min bror hittat på en semester för ett antal år sedan och vi ville gärna uppleva den udda miljön. God mat var det också, jag åt en senaps- och omelettinbakad lax (ja, det låter egendomligt, jag vet) som var mycket läcker!

Sista dagen på Rügen tog vi oss till Königstuhl, den mäktiga 117 m höga klinten norr om Sassnitz. Promenadvägen från parkeringen gick genom vacker bokskog i nationalparken Jasmund, så de sex kilometrarna fram och tillbaka blev en skön vandring. Och utsikten var hissnande!

Det finns flera historier om hur klinten fått sitt namn, men jag gillar bäst den om kung Karl XIII som satte dit en länstol varifrån han beskådade slaget mellan de svenska och danska flottorna år 1715! (Bilden är dock tagen från Königstuhl mot klippan bredvid.)

Vidare till Kap Arkona, där avstod vi från promenaden till fyrarna och sparade tid genom att ta det lilla turisttåget istället. Den äldre fyren byggdes på 1820-talet och använde sig av 17 råoljelampor och paraboliska speglar, den nya elektriska byggdes 1902. Vi knallade uppför alla trappstegen i den nyare och njöt av utsikten i den kraftiga blåsten. Tyvärr var sikten inte god nog för att Danmark skulle synas...

På kvällen gick de tre äldsta av oss på konsert för orgel, puka och två trumpeter i en kyrka i grannbyn. Det var häftigt - jag gillar kyrkoorglar!

Så lämnade vi soliga, vackra Rügen och körde 80 mil på autobahn i regn...

Vi bodde i en semesterby (vårt hus på bilden) nära belgiska gränsen i en vecka tillsammans med drösar av holländare och en och annan tysk. Första dagarna var det lite halvdant väder (vi var faktiskt tvungna att sätta på värmen i huset när vi kom), men sedan blev det bättre.

Första dagen tog vi det lite lugnt, åkte på eftermiddagen till borgruinen Kasselburg där det också fanns en vildsvins- och varganläggning med rovfågeluppvisning. Alltid lika kul att vara med om hur fåglarnas vingspetsar slår i huvudet på publiken, sedan fick vi se matningen av vargarna också! Minstingen fick en ask med mat till vildsvinen, men vargarna vill man knappast vara med om att mata...

Andra dagen var också ganska slö, de här dagarna var förmiddagsvädret inget vidare så vi hade ingen brådska iväg.

På eftermiddagen åkte vi till Ars Technica i Losheim precis vid gränsen. I den gamla tullstationen har man byggt en enorm Märklinanläggning och -utställning. Jag är väldigt svag för tåg (och borgar, slott, korsvirke, bergstoppar och grottor), men grabbarna tyckte också att det var kul att se alla finesser och byggen. Dessutom kan landskapsmaterialet även användas till Warhammer, så de fick shoppa en del i den stora affären.

På tisdagen var det slut på sovmorgnar! Tidigt gav vi oss iväg för att vara på det stora nöjesfältet Phantasialand söder om Bonn när de öppnade. I gassande sol roade vi oss hela dagen, åkte både det ena och det andra. Maken blev åksjuk redan vid första åkturen, så han fick ett åksjuketuggummi och de äldsta grabbarna fick ta sig runt på egen hand efter det. Vi var kvar tills de stängde, så alla hann åka allt de ville, dessutom såg vi två fantastiska uppträdanden med akrobater. (Bilden från internet.)

Därpå följde en sådan där dag då allting klaffade, allting hanns med. Annars tycker jag att man ofta bara hinner en bråkdel av vad man tänkt, speciellt när man reser med barn som kan vara svåra att skynda på.

Vi åkte sommarrodel i Rohren, (bilden från internet) besökte underbart vackra lilla Monschau (där, ok, lunchen inte blev något vidare) som låg inklämt i en dalgång och trampade dressin mellan Leykaul och Sourbrodt ToR.

Dressin var en höjdare, det vill jag göra igen, men någonstans där man får trampa i sin egen takt och stanna lite då o då på vägen. Här gav man sig iväg i samlad tropp och väntade in varandra på vändstationen. Tre gånger om dagen görs turen och vi hamnade tillsammans med ett stort gäng belgiska scouter. Två dressiner framför oss satt en vuxen med fyra inte-så-starka små scouter och de stoppade upp farten fullkomligt. Tanken är att man håller avstånd mellan dressinerna, men här lade vi oss fyra i klump (de långsamma, en holländsk familj framför mig o mellangrabben och dressinen bakom oss med maken, äldste o yngste sonen) och vi i de bakre dressinerna trampade på så att vi gav fart åt alla!

Den lille grabben på dressinen framför oss sträckte också ut sin hand för att få kex när jag utfodrade mina söner. Han var överhuvudtaget mer intresserad av oss än av det som hände framför dem.

På tillbakavägen var det nerförsbacke, då kunde vi rulla långa sträckor och var även tvungna att bromsa in för att inte komma för nära dressinen framför. Då var det viktigt att hålla avstånden!

När vi närmade oss slutet satte jag och mellangrabben oss i soffan och lät minstingen (som bytt dressin) trampa helt själv. Det fixade han galant och mottagningskommittén var mäkta imponerade!

Dagen efter blev det lite sovmorgon igen, men jag ville ut och vandra på den tyska landsbygden och fick med mig maken. Han hade köpt en karta med cykel- och vandringsvägarna i trakten och vi kombinerade ihop en egen sträcka som borde vara ca 6-7 km. Nja. Den blev 13 och vi kom hem mer än en timme senare än vi hade sagt till sönerna.

Promenaden gick genom ett böljande landskap av skogar och fält, förbi sågen där det luktade gudomligt av nysågat trä och genom den lilla orten närmast oss. Riktigt skönt var det och riktigt varmt blev det...

I ortscentrum hann vi spana in den lokala kinesrestaurangen och såg att de hade buffé med ät-så-mycket-du-orkar, så vi tog med oss grabbarna dit och som de njöt! Minstingen tyckte att det var det bästa han någonsin ätit!

Efter lunchen gjorde vi lite nytta, dvs pantade alla tomglas vi släpat med oss hemifrån (ja, vi är smått galna!) och köpte ny öl.

Åkte till lilla vackra Kronenburg där jag till min lycka hittade ett slottscafé och äntligen fick äta en smaskig tysk bakelse i en vacker slottsmiljö med fantastisk utsikt!

Sista dagen åkte vi till besöksgruvan i Reschied där man en gång utvunnit bly. En ganska grund gruva, men med mycket intressant att se. Obeskrivliga arbets-förhållanden!


På väg tillbaka till packning och städning passerade vi lilla Waldenburg där vi åt lunch på en vackert belägen restaurang med mycket långsamt och udda värdpar. Mellangrabben imponerade stort på värden när han var den som skulle äta forell (vad äter tyska barn - enbart wurst?).

Och hemresan, ja den har ni kanske sett EFIT-bloggen om...

Vakna än? Då ska ni bara veta hur lång tid det tog att få in den här bloggen med alla sina bilder...

Och så kan jag berätta att jag igår promenerade en mil i goda bloggvänners sällskap! Vi pausade för god middag och ett glas vin (/öl/vatten) och hade några väldigt trevliga timmar med en hel del prat!

På tåget hem fick jag sällskap av en ung iranier (har vi inte setts någonstans? bor du i XX? kanske på Konsum? men kanske på tåget då?), sådant piggar alltid upp ;-)

Vem behöver Ernst?

Till frukostbaljan med te tittade jag och 8-åringen på ett inspelat avsnitt av Sommar med Ernst. Han gjorde bland annat en spretig ljuskrona som skulle hänga i ett lusthus och man kunde hitta ritningen till underverket på webben.

- Va, sa 8-åringen. Det kan jag ju rita en själv!

Och så gjorde han det.


Köksluckorna kom på plats på morgonen innan vi reste till Tyskland. Då hade silikonet torkat tillräckligt för att maken skulle våga hänga upp dem. Nu är det aningens mörkare i köket och vi måste gubevars öppna dörrarna för att kunna ta ut saker...

Vem behöver Ernst?

Och vinnaren är...

Marie S!
Stort grattis!

Igår kväll kom vi hem till en torrlagd stenfontän, en övervuxen trädgård, ett kokhett hus och en stannad oljepanna. Maken fick ge sig på pannan direkt efter att han och sönerna släpat in packningen. Svårflörtat var eländet också (pannan - inte maken!), maken tvingades upp på taket för att sota skorstensröret innan den ville dra igång. Hög tid för byte av uppvärmning!

Inatt lade jag in min EFIT-blogg, ögonen gick i kors innan jag var klar (Blogger är inte direkt ett bildbehandlingsprogram...)

Idag har det packats upp, tvättats fyra maskiner, bundits upp rosor, plockats jordgubbar, vattnats i växthus o krukor, skördats squash, fikats med svärmor, sorterats post mm mm. Bloggar och mejl lär jag väl hinna ikapp lagom tills det är dags för nästa resa!

EFIT på autobahn...

På fredagen var det dags för EFIT - ett foto i timmen och jag hade tänkt delta. För första gången. Hela familjen (nästan) engagerades eftersom vi större delen av dagen satt i bil genom Tyskland. Så här såg min fredag ut:

Kl 06 i duschen (censurerad bild).

Kl 07 serverades tre nyväckta söner frukost (jag o kameran var ungefär lika trötta).


Kl 08 var huset städat, bilen packad, Bruce i högtalarna och vi på väg! Lämnade semesteranläggningen nära belgiska gränsen i spöregn. 56 mil att köra. Bilens icke trovärdiga termometer visade på -35 grader...


Kl 09 på A1 vid Köln/Leverkusen. Vi har just kört över Rhen. Det regnar. Vägbygge. Köer. 16 grader. Bruce sjunger Waiting on a Sunny Day...


Kl 10 är det dags för fruktstund, vi är norr om Dortmund. 15-åringen sover, 13-åringen spelar på sitt gamla Gameboy och 8-åringen ser på dvd. Uppehåll, 21 grader. Vi kör i 145 km/h och blir omkörda. Bruce går på låg volym för att inte störa baksätet. Bruce ska inte gå på låg volym...


Kl 11 är vi vid Osnabrück. Mellan mina fötter står väskan med färdkost. Frukt, salami, kakor och godis. GPS:en varnar för häftigt regn och vattenplaning. 19 grader. Bruce sjunger All I Think About is You, Baby...


Kl 12 sträcker 8-åringen ut sina söta fötter mellan framsätena. Jag kan gosa lite med dem, de är trots allt familjens minsta. Om bara några år är de också storlek 44-45 och håriga. Vi är utanför Bremen. Lunchpicknicken regnar inne. 17 grader. Bruce sjunger It's Gonna Be a Long Walk Home...


Kl 13 lunchar vi på Burger King utanför Hamburg. 13-åringen säger förvånat:
- Det är första gången jag ser dig äta hamburgare, mamma!
Spöregn. En räv tassar förbi på parkeringen.


Kl 14 är det dags för efterrätt. Trög trafik. Vi är fortfarande utanför Hamburg. Regn och 18 grader. 15-åringen har bett om musikbyte så nu sjunger Jason Mraz It's All About Love For a Child...


Kl 15 passerar vi statsministern. Nästan. Uppehåll och 18 grader. Björn Skifs ooookachackar...


Kl 16 har vi checkat in på hotellet i Lübeck och besöker den närliggande marsipanfabriken. Det har slutat regna, men luftfuktigheten är så hög att det är svårt att andas.


Kl 17 är vi i Lübecks gamla stadskärna. Bokar middagsbord på Haus Der Schiffergesellschaft. Blå himmel.


Kl 18 slår kyrkklockorna och vi har efter lite shopping kommit fram till det pampiga rådhuset.


Kl 19 sitter vi i den underbara restaurangen och ska beställa mat.


Kl 20 sitter jag och 8-åringen på en trappa utanför restaurangen. Han har ont i huvudet och känner sig kräkfärdig. Jag har slängt i mig min goda gryta med spätzle när han var på toaletten med sin pappa. Nu får pappan äta i sin tur. Jag påminns om småbarnsåren då man nästan alltid fick äta en i taget eftersom den andre hade hand om bebisen.


Kl 21 är vi tillbaka på hotellrummet. Även om lillgrabben mår bättre finns det ingen möjlighet att njuta av den underbara varma sommarkvällen i staden som gav mig mersmak. Bilföraren behöver sova för att orka med morgondagens 80 mil.


Kl 22 sitter jag vid hotellrumsfönstret och gnager på en kaka. Med choklad på.

Kl 23 sover jag.
Kl 24 väcks jag av högljudda svenskar som ska in på hotellet.
Kl 04 väcks jag av koltrastens sång.

Kl 06 väcks jag av spöregn.