Nog är det intressant hur idéer kommer till?
Hur alla de där små fröna man samlar in från olika ställen sakta gror och växer, ibland försvinner ut på irrfärder, men ofta blir till riktiga användbara projekt.
Och man kan inte alltid säga vad som inspirerat.
Förrän någon annan ser det, helt solklart, och man själv nästan känner sig avslöjad!
Länge har vi varit utan glas i kökets vitrinskåp. Skåpstommarna är från Ikea, men alla luckor har maken snickrat och när han gjorde nya såg jag möjligheten att ha glas i de fem nedersta väggskåpen (vi har högt i tak, så vi har två våningar väggskåp, 90 + 70 cm). Självklart skulle jag göra egna rutor! Jag tänkte först göra dem blyinfattade, men när jag köpte min glasugn kunde jag göra fusade.Hade en idé hur de skulle se ut, men var inte säker på hur den skulle utföras. I vilket glas.
Till sist föll bitarna på plats, glas beställdes och nu har jag gjort fyra av de fem rutorna. När jag jobbar med de två första utanför ateljén i kvällssolen kommer maken och tittar.
- Aha, säger han. Knyttet!
För barnen var det lika tydligt. Och det är klart att det var det ju för mig också, då när de sagt det. Innan hade jag inga tankar på Knyttet.
Eller på Snusmumriken.
Han brukar ligga i en sådan blomma och spela på sin munharmonika…
Så om det blir som jag vill, får jag min egen mumrik-äng i köket.
Fast blå.
Då flög en vind från havet in med lockande musik,
en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik,
nån kappsäck har han aldrig haft och aldrig trånga skor,
han vandrar på den gröna äng där inga sorger bor.
Men vem ska trösta Knyttet och förklara att en sång
är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång?
För första gången tänker jag delta i Fototriss, veckans tema är S eller E och jag har valt det genomgående temat Sand eller Sandstrand i mina bilder. Samtliga är tagna i Normandie förra sommaren.(Ni får klicka för att se dem stora!)
I helgen har vi baxat runt en tung skylift i trädgården, det har varit mycket trixande med att få den förbi rabatter och träd utan att skada. Drivhjulen fungerade inte, utan vi fick använda oss av all tonårskraft vi kunde uppbringa. Men nu är takplåtarna snygga igen och husgavlarna har fått nyrödfärg, åtminstone längst upp. Det doftar gott av färgen när dörren står öppen!
Jag har sågat ner halva träd bland syren- och gullregnsbuskage och gjort de första två glasen till kökets vitrinskåp. Ska alldeles snart ut och se om de blivit bra - så spännande! Kunde kika in i den varma ugnen igår kväll, men det är en annan sak att lyfta upp glasen och hålla dem på plats. Se om de ändrat storlek och - hemska tanke - inte längre passar i hålen!
Koltrastarna är tillbaka med full styrka, två honor kommer så snart de ser mig och hanarna sitter en bit ifrån för att vakta. Den ene hanen saknar stjärtfjädrar och har lite svårt att flyga, jag antar att det var han som hade närkontakt med katten förut - vilken underbar tur att han klarade sig! Igår var ena honan inne i arbetsrummet för att tigga mat, maken kunde lyfta upp henne i händerna och bära ut henne igen. Tokiga fågel!
Igår promenerade jag på Djurgården med två bloggvänner, det var varmt men skönt att gå längs kanalen. Planen var ett besök på Rosendals trädgårdar, men där gassade solen obarmhärtigt, så vi valde en annan viloplats i skuggan. Jag hade kameran med och hann fotografera lite turistmotiv som får dekorera dagens inlägg (bortsett från trissen förstås).
Väl hemma igen stod skyliften så fint utrullad på gatan och trettonåringen hade med hjälp av telefonsupport lyckats laga middag till resten av familjen. Tänk att de klarar sig utan mig, haha!
Så lite utlovat om blåregn: Det finns flera olika sorter; floribunda (japanskt), sinensis (kinesiskt), frutescens (amerikanskt) och macrobotrys vet jag säljs i Sverige. Det finns även vitblommande blåregn (vem vill ha det?). Det amerikanska ska gå upp till zon 3, de andra kräver zon 2. Mitt står i ett skyddat hörn i sydväst och jag har haft det i cirka 15 år. För att blomma måste det klippas rejält, när man bestämt vilka skott som ska få växa iväg ska alla andra klippas av efter första eller andra bladparet! Då måste blåregnet blomma och sätta frö för att överleva. Årets blomning lär vara exceptionell enligt vad jag sett på nätet!
I Monets trädgård i Giverny är bron över näckrosdammen täckt av blåregn, det fanns fortfarande några klasar kvar när jag var där i juni ifjol så frågan är om de olika sorterna har olika blomningstid - i så fall behöver jag skaffa ett med senare blomningstid för att komplettera mitt!
På grannflickans studentmottagning hamnade jag så lämpligt bredvid ägaren till Skälby Blomstercentrum som berättade att han ett år tog in fantastiskt fina blåregnsplantor, men fick ingen såld - ingen trodde att de kunde få dem att trivas här i Stockholm! En av de finare exemplaren jag själv sett var hos trädgårdsskribenten Kenneth Nilsson, han har en kolonilott på Söder där ett hårt tuktat blåregn klär in hans lilla fina stuga.
Jag vet att jag har en läsare som inte-så-speciellt-uthålligt väntar på att jag ska skriva ett blogginlägg om blåregn, men tills dess tänkte jag att min 18-åriga dotterskulle få bidra med sin berättelse om hur vi har det vid middagsbordet. Jag har nämligen fått hem nytt glas och vill tillbringa mer tid i ateljénän vid datorn. Ska göra vitringlasen till köksskåpen bland annat. Så dotterns raljerande text illustreras med en bild på min arbetsplats (den blå dörren i bakgrunden) - sämre läge kan man ha, eller hur?
"Att dinera med min familj är ökänt som en upplevelse man sent ska glömma. Varje kvinnligt besök får stå ut med hur åttaåringen kråmar och gör sig till, pratar oavbrutet och glömmer att äta. Manligt besök kan räkna med dubbelt värre effekt, samt att femton- och trettonåringen ska stå med Buttericks spionutrustning utanför dörren även efter att den obehagliga måltiden är uppäten och han (det stackars manliga sällskapet) avancerat/flytt till annan del av huset för att återuppta vad han nu var här för att göra. Jag glömmer aldrig den där unge killen som var här för att prata fläkt med pappa men bjöds att sitta ner och äta tårta med oss andra. Arma krake!
Tyvärr kan jag inte påstå att min familj flippar bara för att vi får besök, utan medger att det är vår naturliga fallenhet att göra kvällsmaten till en mardröm. Härom dagen tog jag upp saken, undrade varför vi aldrig kan föra ett normalt samtal utan att trettonåringen ska sitta och frusta av skratt, spotta mat, dryck och saliv över bordsgrannen för varje dåligt skämt som dras, utan att åttaåringen ska hålla låda medan alla andra låter maten tysta munnen, för att sedan förvänta sig fortsatt sällskap då han väl upptar sitt eget ätande. Föra ett samtal utan att femtonåringen ska sträcka sina långa, håriga ben från sin halva av bordet och placera sina illaluktande fötter någonstans rakt under min tallrik, utan att mamma ska börja prata om sina internetkompisar och utan att pappa ska slå upp saker i Nationalencyklopedin bara för att man råkar ställa en fråga man inte är ett dugg intresserad av att få besvarad.
Mamma kontrade med att vi inte var någon normal familj och alltså omöjligt kunde föra normala konversationer. Hon hotade med att istället fråga pappa vad han gjort på jobbet och det fick oss alla att vilt protestera (pappa är datakonsult).
”Vidare”, fortsatte min mor, ”skulle vi, om vi varit en normal familj, inte ha behövt diskutera vår abnormitet, för då hade vi nöjt oss med två barn (mig och femtonåringen) och tagit oss tid att uppfostra er bägge ordentligt”.
Ätandet fortsatte i tystnad för ovanlighetens skull, och efter någon minut gick det upp för oss varför: åttaåringen hade tyst lämnat bordet och satt sig i fåtöljen i vardagsrummet. ”Vad tror du att du håller på med?” undrade vi, men såg ganska snart vad problemet var. Åttaåringen var sur. Ingen kan vara sur som han, han skrynklar ihop ansiktet, lägger armarna i kors och vänder ryggen till. Den här gången var han emellertid snabb att, med ilskna tårar sprutande, skrika ut orsaken till sitt humör:
”DU SA ATT OM VI VARIT EN NORMAL FAMILJ HADE NI INTE HAFT MIG!”
”Och inte haft hälften så roligt”, skyndade sig mamma att säga, men om hon lyckades rädda situationen vet jag inte, för jag hade fått nog och därmed lämnat matbordet.
Idag var han igång igen, åttaåringen, redan vid lunchtid. Ur ingenstans kommer plötsligt ett snusförnuftigt ”storebror är lat och mellanbror är gaaalen” upp. Femton- och trettonåringen lyfter på huvudena. ”Och jag är snygg och syrran gillar Eeelvis”.
Jag gillar Tim Burton. Jag gillar Johnny Depp (surprise, surprise!). Kombinationen är magisk. Sagolik.
Bland det roligaste jag vet är att terrorisera min väninna U med dessa fantasifulla filmer när vi är på tjejresa till hennes landställe. I höstas skulle vi sett Sweeney Todd, men det blev aldrig någon resa.Ingen filmfrossa.
(Sweeney Todd såg jag på bio dagen efter premiären, i en stor stor salong med totalt 14 personer i publiken. En gång var jag och de två äldsta barnen helt ensamma i denna salong, det var en upplevelse! Då såg vi Don Bluth-filmen Titan A.E.)
Till höstens resa hinner inte den nya Burton/Depp-filmen, Alice i Underlandet, komma på dvd, men jag får i alla fall se den på bio! Längtar!
Bland räkningar, reklam, filmer från Lovefilm, Kalle Anka och en ljuvlig mattidning (som jag glömde bort i utmaningen nedan!) låg Brevet. Jag sprättade och läste:
Den hälsoundersökning med mammografi du genomgått visade inga tecken på bröstcancer.
Nu kan jag faktiskt sätta mig och betala mina räkningar med gott humör!Men först tar jag tebaljan och tidningen med mig ut i solen...
(tar nog en bit choklad också, den nya 70-procentiga med apelsin - just nu på extrapris på Lidl)
Förrförra söndagen var jag på prästvigning och högmässa i Uppsala Domkyrka.
Det är inget jag springer på varje söndag direkt, jag tror det var minst tjugo år sedan jag var på högmässa senast. Prästvigning hade jag aldrig förut upplevt och Uppsala Domkyrka hade jag aldrig besökt.
Vi var där i mycket god tid, vilket var bra för platserna med sikt försvann snabbt. Domkyrkan har stora pelare som gör att man från många platser inte ser vad som händer längst fram vid altaret.
Den blivande prästfrun satte sig ner en stund hos oss och pustade. Hon hade varit i farten sedan halv sex på morgonen och insåg just att hon inte ätit frukost. Klockan var då halv elva. Huvudvärken kom smygande.
Snabbt skickade jag iväg maken att leta ätbart – insåg att det skulle dröja flera timmar innan det var dags för mat på mottagningen. Det kunde bli katastrofalt både för min väninna och min man. I domkyrkokaféet intill fanns en enda ostsmörgås kvar efter en beställning från kyrkans folk. Självklart gjordes snabbt en extra och så dukades det fram kaffe och biskvier till dem båda. Inte behövde de betala.
Och där satt jag kvar i kyrkan utan något att äta!
(Så är jag inte speciellt känslig heller, bara sugen på den där biskvin.)
Processionen var mycket högtidlig, kändes som något som brukar visas på tv från de katolska länderna, hela kyrkokören plus ytterligare 47 personer tågade in! Sedan var det predikan, körsång, texter, psalmer, prästvigning och nattvardsgång. Totalt två timmar. Kontrasterna var slående mellan det högtidliga och stunderna – rena reklampauserna – då det berättades om när man kunde lyssna på kören mm. Domprosten och biskopen dukade upp sitt nattvardsbord i mitten av kyrkan, det såg ut som rena fikabordet (om man har lite fantasi) och en kö bildades.
Men.
Just den kön tog slut ganska snart. Alla nyblivna präster hade sina egna nattvardsplatser i kyrkan och deras släktingar och vänner ville självklart få nattvarden av dem. Det såg lite dråpligt ut där kyrkans högdjur stod ensamma, när det var köer runt om.
Och.
Den allra längsta kön hade min vän. Han har under hela sin utbildning kämpat hårt för att det skulle serveras druvjuice istället för vin. Diskussionens vågor har gått höga. Han har inte varit omtyckt i alla läger. Det har försökts med alkoholfritt vin, men se det duger inte för en nykter alkoholist. Den pyttelilla alkoholmängd som finns i det vinet är tillräcklig för att trigga igång hjärnan.
Så nu serverades för allra första gången – och detta i en Domkyrka – druvjuice som alternativ. Och allra först i den långa kön stod ärkebiskopen med fru.
Det är stort.
En annan sak som värmde hjärtat extra hos den nyblivne prästen var att fem imamer från Stockholms förorter kommit för att övervara prästvigningen. Bara några dagar tidigare hade de stött på varandra i kyrkan när imamerna varit dit på studiebesök. De kom i samspråk med min vän och uppskattade detta så oerhört att de sedan ringde och frågade om de fick komma på söndagen.
Jag tror att han kommer att bli en ypperlig präst.
Själv är jag inte troende.
Själv skräms jag av ord och beteenden i kyrkan.
Själv går jag ur svenska kyrkan efter detta besök.
Jag känner för mycket av hjärntvätt, av sekt, av avsägande av ansvar i det som sker.
Att plötsligt är det en guds förtjänst det som sker.
Och gör jag något dumt så förlåter guden mig.
Jag behöver liksom inte ta eget ansvar.
Jag kan inte påverka mitt liv, ”allt har en mening”.
Nej.
Jag tror på slumpen, tror inte på att någon sorts gud styr mina gärningar.
Jag är bergfast övertygad om att man kan vara omtänksam, sprida kärlek och ta hand om andra utan en guds hjälp.
Jag tar ansvar för det jag gör utan att tro att gud ska förlåta mig om jag gör något dumt.
Och vad är synd? Vilka synder är det som är så allvarliga att vi ska skämmas och samtidigt så ofarliga att gud kan förlåta dem bara sådär?
Allra mest irriterad blev jag när det på mottagningen efteråt sades att den nyblivna prästfrun hade ordnat allt så bra ”med guds hjälp”.
Men dra mig baklänges!
Hon hade banne mig fixat allt själv – precis som hon alltid fixat allt själv, även innan hennes man tänkte bli präst. Sliter som ett djur gör hon jämt. Klagar sällan. Inte tror jag att hon tycker att hon fått hjälp av någon gud. Snarare inser hon att hennes liv förändras radikalt nu.
Å andra sidan.
På min andra Bruce-konsert, den på söndagen, följde en av mina väninnor med. En som inte brukar lyssna på Bruce, men som gillar konserter och gärna hoppar på upptåg med kort varsel. Hon fann sig själv ståendes, sjungandes, handviftandes i en enorm folksamling som alla hyllade samme man. Skrämdes plötsligt av vad hon upplevde.
Man kan uppleva gemenskap och extas på väldigt olika sätt.
Och jag vet vilken jag föredrar i just den här jämförelsen.
Satte mig för att lägga in bilderna jag tog i kvällssolen igår. Ville föreviga Hurdalsrosens fantastiska blomning vid växthuset. Jag hade tänkt mig ett lusthus, men fick ett växthus, en födelsedag för x antal år sedan. Sakta men säkert transformeras nu växthuset som är för litet för jordbäddar, till ett inbäddat litet lusthus där jag och yngste sonen ibland sitter och fikar. Vårsådden trivs bra innan den planteras ut och redan nu ger mina squashplantor frukt. Det kommer att bli mycket squash i år om det fortsätter så här!
Men.
När jag får upp bilderna på datorn ser jag att något barn roat sig.Där kommer upp förskräckliga bilder på mig (lyckligt ovetande) på studsmattan, tagna genom fönstret...
Vaknar i solsken. Tar på träningsbyxorna och en sliten Springsteen-tshirt. Njuter av första morgonbaljan te ute på trädäcket. Det är varmt och tyst, bara koltrastens sång och mina fontäner hörs. Koltrasthonan kommer för att kolla om jag har något till henne.
Går in och drar igång ett bullbak. Rimbobullar är bra, eftersom degen bakas ut direkt och sedan står bullarna och jäser i två timmar innan ugnen. Passar bra när jag vill ut och stavgå. När jag tar mina stavar för timmesvändan ser jag en hög med svarta fjädrar på grusgången.
Solen skiner. Jag passar på att klippa gräsmattan. Skulle gjort det igår, men då började det plötsligt regna. Sakta sakta tar gräsklipparen sig igenom blomsterängarna jag skapat. Vid ett äppelträd låter jag ett bestånd av farmors gamla blåklockor stå kvar, men förgätmigej, prästkragar, smörblommor, påskliljeblad och en liten vit blomma jag inte kan namnet på mejas ner. Det gör ont i mig, men lusten att ha högt gräs i trädgården har försvunnit. Jag har fått fästingar här förr. Vill inte skapa rätt förutsättningar för de små krypen.
Grabbarna blir lyckliga när de får ta fram studsmattan. Plötsligt känns det som första riktiga sommarlovsdagen! Lådbilen plockas fram ur garaget och det körs en tur på gatan.
Nu blir det pannkakor (med Nutella, hum hum...) på uteplatsen, sedan ska vår del av midsommarknytiset fixas.
Hoppas att solen lyser lika fint hos er som den gör hos mig!
35, då som nu! ;-) 2. Vem var den sista du träffade? De senaste (och förhoppningsvis inte sista) är mina två yngsta söner som kommer in i rummet när jag skriver… 3. Hur lång är du? 176 cm, fast jag tror jag har krympt till 174… 4. Vilken är den senaste filmen du sett? Varg med Peter Stormare 5. Vem ringde du senast? Min mamma 6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Jag skickade en solvarm kram till Tindra 7. Vad är dagens planer? Fylla en glasugn, klippa en gräsmatta, uppdatera bokföringen, kanske hinna stryka
8. Föredrar du att ringa eller sms? Två olika sätt att kontakta en person, så det beror på vad jag vill 9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Gifta sedan 1955 10. När såg du din mamma senast? Häromdagen, minns inte vilken just nu 11. Vilken ögonfärg har du? Blågrågröna med gula prickar ;-)
Var är tolvan?
13. Har du någon gång hittat en katt? Nej, men jag har jagat bort många.
14. Vilken är din favoritplats? Min svarta hängstol i trädgården 15. Vilken plats föredrar du minst? Matkällaren samtidigt som någon använder centraldammsugaren 16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Italien låter skönt… 17. Vad skrämde dig som barn? Mörker
18. Vem fick dig att skratta sist? Minstingen såklart 19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej, jag skickade iväg en flyttkartong till min bror, men nu plockar dottern hem skivorna igen när hon är där på besök.
20. Har du stationär eller bärbar dator? Stationär
21. Sover du med eller utan kläder? I en antisexig sliten t-shirt med Disneytryck – haha. Har någon hyfsat snygg pyjamas också som jag tar med mig på tjejresor… 22. Hur många kuddar har du i sängen? Två dunkuddar 23. Hur många landskap har du bott i? Uppland, så det blir ett.
24. Har du någon gång spytt på fyllan? Ja 25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Kan inte gå så länge utan skor, men går gärna utan strumpor när det är varmt 26. Är du social? Det händer
27. Vilken är din favoritglass? Maple walnut(bilden från SIA-glass) 28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Det skulle kunna bli mycket choklad… Annars ligger en resa bra till eller ett litet hus i Italien eller en liten veteranbil eller en luftvattenpump eller en lägenhet till ett barn eller en avbetalning på lånet eller en investering av annat slageller... 29. Tycker du om kinamat? Inte speciellt 30. Tycker du om kaffe? Nej 31. Vad dricker du till frukost? En liter te 32. Sover du på någon särskild sida Framstupa sidoläge, vänd åt vänster – det blir väl höger sida det? 33. Kan du spela poker? Räknas klädpoker? 34. Tycker du om att mysa? Ja
35. Är du en beroendemänniska? Säkert
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Ja, min djurgårdsvän R och en flicka i mitt grannskap. Och Charlie Chaplin förstås, men honom kände jag inte (å andra sidan har han en dotter som heter Annie).
37. Vill du ha barn? Tar gärna fyra till om någon annan trycker ut dem åt mig 38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska, lite franska, spanska, tyska och aningens italienska. Läste faktiskt ryska också en gång. 39. Har du någonsin åkt ambulans? Ja, när minstingen hade feberkramp 40. Föredrar du havet eller en pool? Havet utan konkurrens! 41. Vad spenderar du helst pengar på? Uppenbarligen prylar, med tanke på hur välfyllt mitt hem är… 42. Äger du dyra smycken? Nej, fast jag vet inte om arvegodset är värt något 43. När känner du dig lycklig? Oftast
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Räknas te? Annars blir det chokladen igår kväll.
45. Vem är den roligaste människan du känner? Min yngste son, helt klart! 46. Välj ett ärr på din kropp? Självklart det på min högra armbåge som vittnar om spiken som höll den brutna armen på plats efter att jag vält spjälsängen som tvååring 47. Vad har du för ringsignal? Chariots of Fire, inspelad av äldste sonen 48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Ja, min mamma sparar på det mesta 49. Flirtar du mycket? Definitionsfråga… 50. Var togs din profilbild för din blogg? Nu skäms jag, just den har jag knyckt på nätet – usch mig
(SÅ! Nu har jag bytt bild till min egen på klematisen President!) 51. Kan du byta olja på bilen? Säkert, frågan är om någon vill att jag ska… 52. Har du fått fortkörningsböter? Tror att jag först skulle få för olovlig körning, eftersom jag inte har körkort 53. Vilken var den senaste bok du läste? Marley och jag av John Grogan
54. Läser du dagstidningen? Det händer, men mest samlar den damm på köksgolvet – dyr pappersinsamling det där…
55. Prenumererar du på någon veckotidning?
Bara på ett franskt magasin som kommer en gång i kvartalet, Marie Claire idées, den har jag prenumererat på i många år. Annars är jag en typisk väskryckare! 56. Dansar du i bilen? Jajamän! 57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Här blir det sällan radio, men i galleriet lyssnade jag en del på Lugna favoriter – tills det stod mig upp i halsen… 58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Tiderna för matcherna i U21-EM, vågar väl inte säga till midsommaraftonens värdinna att jag vill se matchen? (Det är ok C, jag hinner ju se första halvlek innan vi åker…) 59. När var du i kyrkan senast? I söndags, det blir en egen blogg! 60. Vilka personer utmanar du?
Tror bestämt att Kristina behöver tänka på något annat än sitt knä…
Telefonen ringer. Jag ser att det är pappas mobil. Jag lyfter luren och säger: - Hej där. En kort tystnad, sedan hör jag pappa säga: - Vad heter Banarnes kompis mer än Trazan?
Nog är det tur att man är snabbtänkt och inte tror att pappa blivit senil. Han löser ju korsord!
Förmodligen ska han imorgon få lämna sjukhuset och åka på rehab, men jag tror inget förrän jag ser det. Han lät i alla fall väldigt glad och såg fram emot ett miljöbyte.
Min bror har blivit av med alla sladdar och slangar han också. Har varit uppe och fått sjukgymnastik. Kan dock fortfarande inte öppna ögonen.
♥ ♥ ♥ Vill passa på att tacka alla er för era goa kommentarer, de värmer ska ni veta! ♥ ♥ ♥
Har idag varit och hälsat på pappapå sjukhuset. Mellangrabben följde med och jag varnade honom för slangar o sladdar o annat som kunde vara kopplat till lilla morfar.
- Det är lugnt, jag har sett House, säger grabben. Dessutom händer det alltid något när det är besökstid.
Men så illa var det inte. I stort sett alla synliga slangar o sladdar var borta. Pappa har inte ens något förband över såret, bara ett väldigt smalt rött streck avslöjar att ett ingrepp skett. Och så har han en utanpåliggande pace maker som inte riktigt visar rätt värden. Frågan är om det är apparaten eller hjärtat som krånglar.
-♥-
Bror min har idag flyttats till vanlig avdelning på sitt sjukhus. Han visar på klara förbättringar, pratar ibland långa tydliga haranger om maträtter han vill ha och olika saker han ser i sina syner. Han kan inte öppna ögonlocken, så han lever i sin egna lilla värld och har skärpt hörseln enormt. Ligger barbröstad och solbränd i den varma sjukhussalen och ser ut som en maorikrigare enligt frun sin.
Hans mellangrabb, kroppsbyggaren och hälsokostaren, skulle sluta jobbet den sista juni för att kunna vara med sin farfar (min pappa) i sommarhuset under sommaren. Nu har han sagt upp sig på jobbet i förtid och sitter hos sin egen pappa 9-20 varje dag. Vill finnas tillgänglig om pappan försöker få kontakt. Kunna tolka.
På min dotters studentmottagning förra lördagen ägnade han sig fullständigt åt min åttaåring, spelade fotboll så de båda blev svettiga. Åttaåringen var överlycklig och ännu gladare senare på kvällen när 3-4 av de andra gästande grabbarna fortsatte fotbollsspelandet med honom.
-♥-
Min äldste brorson kom resande från sin studieort för att vara med om kusinens studentutspring. Bodde hos farmor och farfar för att få umgås med farfar före operationen. Hade med sig sin katt, högt älskad av mina föräldrar. Jag föreslog att katten skulle stanna hos mamma när pappa åkte in på sjukhuset och så blev det. En toppensällskap för mamma när hon nu har både man och son på sjukhus.
-♥-
Och nu har min äldste son rest till sin yngste kusin för att hålla honom sällskap och kunna hjälpa till med hundarna. Kunna förena nytta med nöje i en jobbig tid.
-♥-
På smittskyddsinstitutets hemsida kan man läsa om det växande problemet med personer som trots vaccinering drabbas av TBE. I Finland anses nu fästingen vara det farligaste djuret, före både björn och varg…
Nog är det intressant hur idéer kommer till? 
För barnen var det lika tydligt. 
