Det är svårt att formulera reseberättelser när tankarna är på annat håll. Svårt att koncentrera sig överhuvudtaget, just nu. Det är något i hjärtat som brister, något i hjärnan som gnager och gnager.
Jag ska ändå försöka. Två veckor i Italien gav många minnen och många foton. Men vi börjar i Sverige:
För att slippa fastna i den vanliga sommarplågan - köerna på Essingeleden - gav vi oss av mot Skavsta i god tid. Åt lunch på lilla Åstugan, en bit före Nyköping. Här har vi inte varit på 16 år! I det här huset var det då prylbod och jag köpte den lilla blåblommiga kaffefilterhållare i porslin som fortfarande sitter uppe i mitt kök.
Nya ägare och större servering än sist vi var här, men lika fina sittplatser vid vattnet som då. Med de nya ägarna försvann prylboden och nu var det konstutställning i det huset istället.
Våfflor till Lilleman, sallad med rödbetor och getost till mig och räkmacka till maken. Gott. I lugn och ro satt vi där och njöt, innan vi for vidare mot flygplatsen. Dessutom fick vi hjälp att fixa några specialmackor att ta med på flyget, de satt bra som en lättare middag några timmar senare.
Så var det flyg, hyrbilsuthämtning, en dryg timmes bilfärd inklusive åksjuk kräkande Lilleman - sedan var vi på vårt hotell vid Gardasjön och kunde öppna ut mot balkongen och poolen. Det såg lovande ut!
Två balkonger, ett sovrum med bred dubbelsäng samt ett rum med tre sängar (Lilleman valde den mittersta) och ett litet pentry. Helt ok. Maken åkte iväg på morgonen för att handla frukostar och en lunch. Redan då var det så varmt att vi föredrog att äta frukosten på den balkong som låg i skuggan ...
Största delen av dagen tillbringade vi i poolen - det var grymt varmt! Vid 17-tiden trotsade vi värmen och promenerade ut till Sirmione, en halvmils promenad. Mycket vatten gick det åt på vägen och Lilleman fick ny energi vid inköpet av en Milantröja med Zlatans namn på ryggen.
Slottet som bildar entré till den gamla stadskärnan är byggt av den mäktiga familjen Scaligieri från Verona, mer om dem senare.
I själva Sirmione vandrade vi bland olivträden, på de små gränderna och längs stränderna. Utsikten över sjön var disig men mycket vacker!
Till sist valde vi att sätta oss under en restaurangs upplysta lövtak för att njuta av resans första pizzor.
Efter att ha vandrat halvmilen hem igen var det inget problem att sova. Luftkonditioneringen gjorde stor nytta!
Nästa dag inleddes med mera pool innan vi på eftermiddagen tog oss till Verona, en stad som jag genast fattade tycke för.
Vi började med en tur i det lilla turisttåget, snacka om turistfälla! Jag trodde att vi skulle fraktas runt till sevärdheterna så att vi visste vart vi sedan ville gå, men vi skumpade bara runt på samma gator som vi en stund tidigare irrat runt på i jakt på parkeringsplats. Nåja, det fläktade i alla fall skönt på tåget!
"Julias balkong" hittade vi till, den är påbyggd det sjuhundraåriga huset i modern tid och kan väl också anses som en turistfälla, men en vacker sådan. Den lilla innergården var packad med turister och passagens väggar var fullklottrade med kärleksförklaringar. Statyn av Julia var blanksliten på brösten av alla händer som kladdat där för att få lycka i kärlekslivet ...
Berättelsen om Romeo och Julia är uppdiktad, men de olika familjerna/släkterna fanns. Den mäktigaste av dem alla var Scaligierisläkten (med slottet i Sirmione) och deras pampiga gotiska gravmonument finns att beskåda inte långt från Julias hus.
Vi vandrade runt och njöt av allt det vackra; hus, torg, konst - det är otroligt hur mycket som kan rymmas på en liten yta! Lilleman kikade igenom vartenda stånd på torgets marknad och hittade några riktiga fynd, bl a två snygga fickur - ett till sig själv och ett till en storebror.
Resans andra pizza avnjöts på ett trevligt torg, min hade både pistage- och valnötter. Vansinnigt god!
Verona domineras av sin amfiteater som är den tredje största i världen (efter Rom och Capua) och här spelas varje sommar ett antal operaföreställningar på det som nu är världens största opera! På torget utanför stod just nu dekoren till Aida, men vi skulle se Barberaren i Sevilla!
1117 drabbades Verona av en jordbävning då hela arenans yttre vägg rasade samman, utom de fyra valvbågar som idag ger en liten uppfattning om hur stort här har varit.
Föreställningen började kl 21.15 och vi kunde snabbt konstatera att vi knappt hörde någonting. Jo, orkestern förstås och karlarna när de tog i, men dialog och Rosinas sång - som en viskning. Inga mikrofoner eller högtalare användes, stenen vi satt på var hård och Lilleman började ganska snart skruva på sig. Såklart. Vi gick vår väg i pausen, lite besvikna men ändå nöjda med att ha varit där.
Nästa morgon skulle vi fara söderut!
