Ni vet väl hur det är när man bara sitter och tomglor in i en öppen eld. Det där sköna lugnet när brasan knastrar och man känner värmen från elden. Eller när man sitter vid havet och ser vågorna slå och känner doften av tång och salt. Fridfull njutning. Som tjuren Ferdinand under korkeken.
Ungefär så skulle jag kunna sitta och glo på ett slott som detta.
Detta är slott Moritzburg, norr om Dresden. Det byggdes på 1500-talet och ligger på en ö med kanaler och konstgjorda sjöar omkring sig.
När vi rundade slottet fann vi små söta hus och en skylt mot lustslottet med fasaner. Jag tänkte fel, var fortfarande inne på påfåglar efter upplevelsen i Prag och tyckte att vi skulle gå dit.
Så fick vi se slottet från andra vinklar.
Och kunde inte låta bli att ta fler bilder. Snacka om motiv!
Och snacka om att det blir än vackrare när solen skiner!
Efter en slingrande vandring i skogen kunde vi ana vårt mål.
Men det visade sig inte alls vara så intressant. Inga fasaner (och jag insåg mitt misstag) och helt igenbommat.
Den söta lilla fyren vid sjön höll på att renoveras (här lekte de sachsiska furstarna tydligen sjörövare när de inte roade sig med jakt ...).
Bakom det stängda lustslottet fanns en ruffigare miljö med ett finfint café. Tackolov, vår vandring var inte i onödan! Jag fick mitt tyska bakverk och några korvar till lunch.
Gården var som den bästa teaterkuliss. Så läcker miljö!
Sedan gick vi den snabbare vägen tillbaka till parkeringen och fick se slottet ur nya vinklar.
I efterhand har jag läst att här finns en av Europas största samlingar av horn och djurkranier. Tänk om jag vetat det innan! Nu måste jag dit igen ...
I fredags var jag på brorsonens bröllop (bilder kommer i annat inlägg) och direkt från festen körde vi till Nynäshamn för att ta nattfärjan till Gotland. Vi sov i vilstolarna i tre timmar och körde sedan de tio milen till mina föräldrars stuga i strålande morgonsol. Kröp isäng, sov till 11 och vilade sedan på stranden tills vinden blev övermäktig.
Då körde vi till Vamlingbo Prästgård och åt räksallad på deras café.
Sedan blev det glass vid gamla mejeriet innan vi tog oss till Burgsvik för att handla mat.
På kvällen kom regnet som på beställning, så jag som äntligen kommit ihåg att packa alla trasor kunde sätta mig vid vävstolen.
Sedan tre år tillbaka sitter där en matta jag vävt men inte tagit loss. Nu ska jag försöka växa slut på varpen så att allt kan tas ner.
Idag är det Blogger's Sunday Walk då vi förhoppningsvis är några bloggare från hela världen som promenerar och berättar om det med en länk hos Vilt og Vakkert.
Min plan var en promenad längs stranden till raukarna, men morgonens sol byttes plötsligt till mulet och vi gav oss ut på utflykt.
Först åt vi galette i Fidenäs, sedan körde vi till Närsholmen, en av Gotlands uddar mot öster.
Vi parkerade bilen och promenerade i det säregna landskapet som mest liknar en afrikansk savann. Den magra steniga marken har betats hårt genom tiderna och skapat ett unikt landskap med enskilda enar.
Här har många filmer spelats in i den speciella miljön.
Längst ut ligger fyren och döm om vår förvåning när vi plötsligt hörde en trumpet spela Amazing Grace! Musiken kom från ett sällskap vid fyren och vi förstod att det pågick en utomhusgudstjänst. Lite surrealistiskt!
Den här vackra fyren är den mest fotograferade på Gotland och den spelade dessutom en väldigt stor roll för de båtflyktingar som kom från Baltikum vid den ryska invasionen.
När det mulnade på igen tog vi oss till närliggande Närshamn där dagens fiskeskörd just röktes.
Färskare nyrökt fisk kan man inte få!
Nu har vi ätit rökt flundra och rökta räkor med äggröra och färskpotatis från en gårdsbutik. Killarna har åkt till Burgsvik för att gå på bio men jag ska sätta mig vid vävstolen igen. Ute mullrar åskan och regnet faller, ett ljud jag knappt hört hemma i Stockholm i år.
Sönerna sattes i taxi till flygplatsen på söndagen och maken och jag tog trapporna upp till Pragborgen, världens största forntida slott.
Kön in var väldigt lång, men det visade sig bero på säkerhetskontrollen och gick faktiskt ganska fort.
Jag hade gått stora rundturen förra gången jag var här, så nu nöjde vi oss med att lösa biljett till en kortare tur. Borgen omfattar bl a fyra palats, fyra kyrkor och fem trädgårdar, så här kan man tillbringa en hel dag. Jag vet att vi gick runt mycket i trädgårdarna förra gången. Nu tog jag med maken in i den väldiga S:t Vituskatedralen, en av de viktigaste byggnaderna.
Här finns det som jag tycker är allra mest sevärt, det fantastiska fönstret av Alphonse Mucha från 1931. Färgerna och Art Nouveau-stilen gör att det skiljer sig från alla andra kyrkfönster. Här ryms 1000 år av slavernas historia i ett enda gigantiskt fönster.
Jag tror att man kan se fönstret även om man inte betalar för entrén, man får nämligen gå in en bit i katedralen utan att ha löst någon av de mer omfattande entrébiljetterna.
Å andra sidan finns väldigt mycket mer att se här inne.
Eftersom borgen ligger så högt över staden är utsikten helt makalös över alla de vackra tegeltaken.
Här finns såklart sådant som man förväntar sig finna i en borg.
Det sista man ser, om man köpt biljett, är Golden Lane, den lilla gatan med hantverkarnas hus längs muren. Så här har det inte alltid sett ut, det finns en intressant utställning som visar de olika bebyggelserna över tiden. En utställning som få turister bryr sig om att se.
En del hus är ännu mindre än andra. Och blå.
I många av husen finns hantverk att köpa,
i andra visar man hur livet i husen var förr.
Jo, just det. Golden Lane är inte det sista - det är såklart tortyrkammaren och fängelsehålan!
Efter en vandring som denna i stekhet sol behövdes lite choklad och en god öl. Kombon är utmärkt! Vi fann den på terrassen till Lobkowicz palats och ölen visade sig vara deras egna hembryggda.
Tillbaka från borgen vandrade vi genom en annan park än den jag och väninnan gick förra gången. Knepigt, jag kunde inte hitta den entré vi tagit då, men jag vet att den parken var mycket större.
Eftersom klockan ännu inte var så mycket promenerade vi till det judiska museet och
den judiska begravningsplatsen, två måsten i Prag.
Ett antal synagogor ingick i entrébiljetten, men eftersom vi inte skulle hinna alla före stängning valde jag den spanska som jag mindes som väldigt vacker.
Förra gången fick man inte fotografera här inne. Då tog jag en smygbild med mobilen men nu tycktes det vara okej att ta bilder. Det måste vara omöjligt att hindra alla turister med kameror från att fotografera!
Precis när vi tog trapporna upp till övre våningen kom det in en hel busslast med turister. Vilket liv de förde! Jag blev riktigt störd på att de babblade som om de var ensamma och inte på en sådan plats som de var.
Personalen hyssjade åt dem, vilket fick dem att tystna lite. Men precis när jag stod i mitten av läktaren började de att sjunga. Vilken upplevelse!
Uppfyllda av detta halleluja-moment vacklade vi ut och letade rätt på en restaurang, där jag återigen valde "hermelin" att äta.
Husen i denna del av staden är som marängbakelser, jag kan inte sluta att titta på alla detaljer.
Sedan kan man ju springa på udda saker som denna rest av en gammal portal, mitt i en nyare - men inte ny - husvägg.
Vi gick till vackra Municipal House, mitt absoluta favorithus i staden och köpte biljetter till kvällens konsert. Äntligen fick jag uppleva konsertsalen som Mucha dekorerat! Det var en konsert fylld av klassiska pärlor (måste såklart passa alla turister) men utan den gåshud som kören i synagogan gett mig.
Nöjda med dagarna i Prag vandrade vi tillbaka till hotellet i den betydligt turistfattigare kvällen. När vi gick över Karlsbron började regndroppar att falla.
