En besvikelse och en myt?

Äntligen skulle vi få komma in i Villa Majorelle där Louis Majorelle bodde och arbetade. Detta hus anses vara symbolen för Nancys Art Nouveau, så jag hade stora (jättestora!) förväntningar på besöket. Kl 14 öppnades portarna och in kommer man enbart med förköpt biljett, med tidsangivelse. Insikt nr 1; det är kö in kl 14 och såklart många inne samtidigt. Köp biljett till 14.30 eller senare ...

Husets skorstenar påminner mig om att jag inte lagt upp något från höstens resa till Spanien, även den en helt överväldigande intrycksresa - speciellt dagarna i Barcelona.

Nu går det en gata och en hög mur betydligt närmare huset, men på det här fotot kunde jag se hur fritt huset legat tidigare.

En modell gav också en bättre vy.

Entrén är pampig,

rummen sparsamt möblerade, både med ursprungliga möbler och handplockat från Musée École de Nancy.

När bilder visade hur här sett ut förr, tyckte jag att dagens utbud var lite torftigt. Efter förmiddagens besök där allt var överfullt av skönhet blev detta lite tomt.

Vi skyndade upp på övervåningen för att komma undan lite folk, här fanns ett vackert fönster

och ett ljuvligt tak.

Här uppe fanns sovrummet som Louis Majorelle designat i ett ljusare träslag, men sedan var det liksom slut. Och jag blev så snopen! Inte kunde man gå tillbaka heller, utan det var enkelriktat eftersom det var begränsat hur många som fick vara i huset samtidigt. Insikt nr 2; hade jag fattat hur fort det var över så hade jag tagit det mycket, mycket lugnare och detaljstuderat varenda rum.

Vi kikade runt i den stympade trädgården och jag kände mig lätt besviken.

Men att detta besök gick så fort gjorde att vi kunde göra en avstickare på vår väg söderut och besöka det som påstås vara Jeanne d'Arcs födelseplats i Domrémy.

Här tror man att hon bodde som barn, med syskon och föräldrar i mitten av 1400-talet.

Hit vallfärdar folk

och under årens lopp har de plockat bitar av ytterdörren, så det som fanns kvar fick bli en sparad sevärdhet på det stora museum som byggts bredvid det lilla huset.

Tänk att denna unga flicka berört så många att hon avbildats i flera skulpturer

Bredvid huset låg detta museum med massor av historia om Jeanne

men eftersom besöket var en liten avstickare tog vi oss inte tid att detaljstudera allt som stod. Lite fascinerade av att en ung flicka fått så stor betydelse att byn numera heter Domrémy-la-Pucelle (La Pucelle de Orleáns var Jeannes smeknamn). Vad är det med denna besatthet av jungfrur? Tänker på både Maria och Jeanne och kristna mäns vilja att kuva kvinnor, men det är en annan historia ...

Nu skulle vi vidare till ett av resans absolut mysigaste boenden, värt ett eget inlägg!

École de Nancy - Art Nouveau en masse!

Det här blev en av resans allra bästa dagar, så välmatad med intryck. Men vi tar det från början. Från vårt hotell utanför tyska Trier körde vi direkt till Nancy, där vi också var för två år sedan. Den gången hade jag missat att mina primära besöksmål hade stängt inte bara på måndagar (som så ofta i många länder) utan även på tisdagar - och det var ju en tisdag som vi skulle vandra runt och njuta! Nu var det onsdag och jag hade bokat biljetter på nätet till de två främsta platserna för Art Nouveau.

Lite historia; 1871, efter det fransk-tyska kriget när Elsass-Lothringen (Alsace-Lorraine på franska) övergick till Tyskland fick invånarna välja om de ville bli tyskar eller flytta till Frankrike för att fortsätta vara fransmän. Mellan 50 000 - 280 000 (man vet inte den exakta siffran) flyttade då till Nancy och många av dessa var konstnärer och hantverkare av olika slag. När så Art Nouveau slog igenom på världsutställningen i Paris 1889 blev möbel-och glaskonstnären från Nancy, Émile Gallés alster rena ikonerna med sina graciösa kurvor och innovativa mönster. Tillsammans med bland andra möbelsnickarna Eugène Vallin och Louis Majorelle skapade han École de Nancy, som kallas Art Nouveaus vagga. Många likheter finns med engelska Arts and Crafts, med skillnaden att i Art Nouveau är även industrin involverad. Konstformen blev dock ganska kortlivad, för redan efter 20 år började de runda formerna bli rakare och Art Deco tog över.

Eugène Corbin var samlare av Lorraines konst, han stöttade hantverkarna och skänkte 759 föremål från sin samling till staden Nancy 1935. Dessa var först utställda, men när andra världskriget bröt ut packades allt samman och kördes till södra Frankrike. När kriget var över ville staden inte längre ställa ut föremålen, något som Corbin inte var nöjd med, men när han avled 1952 köpte staden hans hus och trädgård, där frun bodde kvar till sin död 1961, och 1964 öppnades så Museum de École de Nancy officiellt.

Nu, äntligen, skulle jag få se denna magnifika samling.

Redan i entrén möttes vi av ett stiligt mosaikgolv.

Sedan stod skönheterna på rad, i rum efter rum. Denna soffa är en del av

en hel vägg, med skåp och massor av vackra detaljer. Med kameran fick jag inte med hela väggen, så tackolov för mobilens lilla vidvinkelobjektiv!

Jag kikar förstås alltid lite extra på allt blyinfattat glas.

Här fanns också möbler med den mest detaljerade intarsia

och alla dessa slingrande former. Vilket makalöst hantverk!

En flygel med både träsniderier

och intarsia på sidorna.

En bok som bara den är ett konstverk

och samtidigt en del av en större, aningens överdekorerad, eh ... jag vet inte vad jag ska kalla den här pjäsen ...

Ett helt rum stod uppställt på museet, fullt av vackra möbler och detaljer. Här fanns inte en chans att få med hela i bild. Det här är matsalen hos Charles Masson, svåger till Eugène Corbin, skapat av Eugène Vallin (planering och möbler) och Victor Prouvé (skulpturer och paneler). 

Ett exempel på Prouvés paneler.

Den magnifika takkronan gjordes på Daum, världsberömt för sin glaskonst. Daums samlingar på Musée des Beaux-Arts har jag kvar att besöka, en annan resa.

Eugène och Jeanne Corbin, avmålade av Victor Prouvé 1906. I bakgrunden syns ett fantastiskt blyinfattat fönster som fanns i Corbins våning innan de flyttade till huset som nu är museum. 3.70 meter långt och nästan två meter högt var  fönstret.

Den här lilla nätta badrumsväggen kan man tycka mycket om. Framför allt är det fantastiskt att den bevarats och kunnat sättas upp igen. Tack mobilen för ditt vidvinkelobjektiv ...

Gallés sista verk, en pampig säng med fjärilsmotiv. Fjärilen är en symbol för livet, men just denna tycker jag mer liknar en nattfjäril.

Fotgaveln

och huvudgaveln, med glittereffekt.

Detaljrikedomen tog aldrig slut, dessutom i så många olika material. Jag hade kunnat gå runt hur länge som helst för att bara upptäcka mer och mer.

Men så fanns här också blyinfattade fönster och det är ju min absoluta favorit.

Och charmiga glasföremål med insekter eller djur, typiskt för konststilen och Daum.

Till sist ett porträtt av Émile Gallé vid sitt arbetsbord, målat av Victor Prouvé.

Mitt hjärta var fullt av all skönhet och alla intryck. Nu skulle vi äta lunch och hinna till nästa pärla, huset som jag bara kunde fotografera utifrån förra gången. Vi hade parkerat bilen mitt emellan sevärdheterna, en fördel när man varit på plats förut och har lite känsla för placeringen, och lyckades äta lunch på samma ställe som förra gången!