Sådant man gärna vill glömma

I tisdags var jag på tjejmiddag igen. Vi hade temat "Kom ihåg" eftersom vi brukar vara fantastiska på att glömma bort. Jag hittade en lämplig bok till värdinnan på Erikshjälpen och hade en påse med fynd (Barbie-strumpa, Barbiebestick, figurer från Tom & Jerry-kex mm) från de omklädda fåtöljerna till väninnan som skänkt bort dem.

Vi åt mat som vi kom ihåg från tidigare middagar. M bjöd på paprika med U:s kycklingröra till förrätt,

U bjöd på en sjuttiotalsrätt som bara jag mindes att hon gjort tidigare; Krabba på risbädd

och L hade bakat en björnbärskaka som hon kommer ihåg i huvudet.
Väninnan C som bor norr om Uppsala hade en bra bit hem, men då hade vi ju ingen aning om vad som komma skulle i väderväg ...

... eller i valresultat ...

Det kändes onekligen som om vädergudarna riktat kanonerna åt fel håll på onsdagsmorgonen! Men se här, hur fint plogat det är på gatan vid mig. Och nej, det är inte min infart som plogats igen, min gata är ingen bussgata så den plogades betydligt senare.

Jag hade kollat på SL:s hemsida och fått förslaget att ta bussen, det stod inte ett pip om att alla bussar ställts in. Jag stod i en kvart och väntade innan jag gick hem och hämtade paraply för att promenera till stationen. Halkade och föll tre gånger på vägen, men landade mjukt. Sedan var tåget tjugo minuter försenat.

I Gamla Stan hade gångstigar trampats upp i de smala gränderna. Snön yrde från alla håll.

Uppgrävda gränder var åter fyllda, men nu av snö.

Jag lyckades öppna butiken blott en halvtimme efter utsatt tid, då stod det faktiskt folk och väntade utanför!

Lillhunkens skola stängde vid lunch och han fick skjuts hem av en lärare. När han kommit till skolan på morgonen (då bussen fortfarande gick) var de bara sju elever som lyckats ta sig dit.

Hela dagen lyssnade jag på radion och rapporterna om de två världsnyheterna; valresultatet och snökanonen.

När jag stängt för kvällen hade snön redan börjat smälta något.

Det var perfekt kramsnö!

Så visst är det vackert om man förtränger att det är november.

Barnen hade roligt

 Jag gick till Stadsteatern för att se Donna Juanita, en lite krystad musikal byggd av Hasse & Tages låtskatt. Mitt teatersällskap hade glömt att han skulle på teater och åkt hem. Jag nämner inga namn, men ni kan nog ana vem som är lite billig just nu.

Trött, hungrig och öm i kroppen efter fallen var jag väl inte direkt den gladaste teaterpubliken.

Tackolov gick tågen med någon sorts oregelbunden trafik, så jag kom hem framåt natten. Kröp isäng och sov för att orka trotsa eländet och ta mig tillbaka till butiken på torsdagen.

Min glasateljé

Men allra mest trött är jag på alla förståsigpåare som inte ens bor i Stockholm och ändå tror sig veta hur snöröjning ska gå till, eftersom den minsann fungerar fläckfritt på deras orter. Som inte fattar den stora skillnaden mot orter där bilarna står i garage och det finns obegränsat med mark att forsla snö till. Som tycker att det är helt normalt att det snöar 40 cm i november. Som tror att det är stockholmare med sommardäck som är ute och blockerar trafiken. Som tror att det är samma befolkningstäthet här som där.
Som tror att snöröjningen planeras för rekordsnö i november när fordonen används för lövsopning!

Och den där polariseringen som uppstår när man hånar andra, det är i förlängningen precis samma polarisering som gav T***p valsegern.

Jag håller med om att det är vackert, men inte tillräckligt vackert för notan på 1,7 miljarder kronor.