Nedslag i Cats Trädgårdsfröjd

I obarmhärtigt stekande solsken besökte jag min fantastiska väninna Catarina på Valborgsmässoafton. När vi lärde känna varandra för tio år sedan, hade hon knappt petat i sin försummade trädgård, men allt som åren gått har hon byggt upp inte bara sin egna oas utan också ett gediget kontaktnät genom både sitt populära instagramkonto och Facebooksidan Trädgårdsfröjd.

Hon är lika grön som jag är blå. Ändå har vi många beröringspunkter, vi möts i andra färger och olika material. Gillar ofta samma former.

De gånger vi träffats i Stockholm och Karlstad har vi trivts i varandras sällskap. Å andra sidan kan jag inte tänka mig en enda person som inte skulle kunna trivas med Cat. Hon är så seriöst klok och hippiegalen på samma gång.

För något år sedan besökte hon min trädgård. Vi drack ljummen skumpa som hon burit runt i sin väska hela dagen. Och hon fotograferade.

Nu var det äntligen min tur att se hennes trädgård. Och fotografera där. Jag gjorde vad jag kunde i det starka ljuset. Kröp nära. Avstod från motiv. Njöt av stilleben och kompositioner.

Men det fanns så mycket jag inte kunde fånga. Som det formklippta trädet. Då, före lövsprickningen. Som de många rummen hon skapat på den begränsade ytan. Det gick inte att höja kameran för allt blev så hårt och svårförståeligt.
Idag, några veckor senare, måste allt se totalt annorlunda ut. Såklart.

När jag fotograferat klart åt vi rabarberpaj med krispigt täcke. Drack kaffe och te. Pratade om trädgård och gemensamma vänner. Glada och tacksamma över att vi funnit varandra en gång för tio år sedan, i ett annat forum.