Helt överväldigande är det fyra kilometer långa bandet av bautastenar som ligger på fastlandet innanför Quiberon, i orten Carnac.
Fyra kilometer långa rader av resta stenar.
Det är sten på sten på sten.
Varför så gigantiskt långt?
En del av området är inhägnat och kan bara nås på guidad tur. Vid huvudparkeringen finns ett museum som vi inte gick in i (vi var så nöjda med den tänkvärda broschyr vi fått dagen innan) och några turistfällor i form av bussar och turisttåg som skulle visa upp området. Ta inte dem! De kör en lååång omväg inne i orten, ner till havet - och så småningom förbi området med bautastenar.
Det finns flera mindre parkeringar där man kan stanna och själv gå runt och fascineras. Finns ingen anledning att lägga pengar på ett turistjippo.
Här och där korsas raderna av en bondgårds marker, en väg eller helt enkelt en gård som använt några stenar till sin mur.
På ett ställe finns en megalitgrav. På ett enda ställe. Varför?
Det är verkligen mäktigt att gå runt här och jag är så tacksam över att vi såg det mindre fältet först, hade vi gjort tvärtom hade upplevelsen varit helt annorlunda.
Här finns också en engagerad grupp som vill frigöra området från stängsel och staket. Man jobbar för att Carnacs folk och inte franska staten ska ha rätt till området och dess utveckling/utgrävning. Ja, fajten mellan Bretagne och Frankrike gäller än.
En liten bit från det stora området finns en större grav (25 m i diameter) täckt av jord och gräs. Den är ca 7000 år gammal och man får böja sig ordentligt för att komma in. Väl inne kan man stå rakt igen.
En nästan mytisk plats vars mystik försvinner snabbt när man går till den indiska restaurangen bredvid. En indisk restaurang mitt i skogen. Vi hade oturen att komma efter ett födelsedagssällskap (snacka om udda - ett födelsedagsfirande franskt sällskap på en indisk restaurang mitt inne i skogen vid en 7000 år gammal grav?!) och fick vänta länge på maten.
En bit bort finns också den största bautasten vi såg, 6 meter hög!
Hur många män krävdes för att resa denna jättefallos?
Efter detta mysterium fick det räcka med stenåldershistoria för oss, det var då vi tog oss till de moderna kak-, marmelad- och sardinfabrikerna som jag redan berättat om.
Nästa morgon körde vi mot Loire och en mycket speciell plats som jag inte kunde förbereda maken på, trots att jag försökte.
6 kommentarer:
Det var verkligen en imponerande stensamling. Googlade och blev lite förvånad att man inte vet vem som har satt upp stenarna och varför. Konstigt.
Skrattade gott åt de två kulturkrockas - Nono's illustration och den indiska restaurangen. Den sistnämnda är både otippad och totalt "fel" där.
Ja, det var onekligen en otippad kombination. Men otroligt med alla stenar! Vilka mängder!! Fascinerande!
Kram Kristina
Det är så intressant och man kan ju inte fatta hur de fick ihop "stenparkerna" och vad som var avsikten.
Maya var fyra dygn på sjukhus, sedan förstås recept på mediciner. Nu frisk och livlig som förr. Jag har haft mycket allt möjligt och skulle inte ha fått skriva A och inte sedan berätta B. Där måste jag bättra mig.
Ha så bra!
Så himla nyfiken jag blir :) men, som sagt - det är roligt att vi inte har svar på allt ...än ;)
Så där ja, nu ska jag ut och resa med dig igen Anni och nu har jag vandrat bland alla bautastenar och skrattat glatt åt det udda restaurangbesöket. Hoppas ändå att maten smakade. Visst är det fascinerande att se alla stående stenar men det mest fascinerande är ... hur kan dom stå kvar år efter år efter år efter år. Hur är dom förankrade i jorden. Sådana tankar får jag. Och nu ska jag resa vidare ...
Kram Anita
Väldigt intressant att se och läsa. Jag hade gärna sett det på plats.
Skicka en kommentar