Slottsruinen i Fougeres och skaldjur i Cancale

Jag hade många planer på vad vi skulle kunna se på vår väg från Honfleur i Normandie till Cancale i Bretagne, men det svenska fotbollslandslaget envisades med att vinna matcher och skulle spela mot Schweiz redan kl 16. Då ville vi jag vara framme på vårt rum!

Det fick räcka med slottsruinen i Fougeres, som sägs vara det största medeltida fortet i Europa.

Ruinen ligger i en dalgång vid floden Nancon tillsammans med den ursprungliga, äldre delen av Fougeres. Redan på 900-talet fanns här en befästning, då i trä, eftersom platsen ansågs perfekt för att försvara Bretagne mot fransmännen.

Uppe på kullen ligger den nyare delen av staden. Tornet som syns där uppe är från 1397 och det äldsta av de tre klocktorn som finns i Bretagne.

Ruinen har sina tretton torn kvar och på stora delar av muren mellan dem kan man promenera.

Gatan som leder upp mot den nyare delen av staden ser gammaldags ut, men alla hus är byggda efter kriget. Fougeres bombades svårt av de allierade.

Så här såg samma gata ut förut.

Från kyrkan Saint-Leonard lär man ha en fantastisk vy över slottsruinen och den gamla staden, tyvärr hann vi inte snirkla oss upp dit.

Platsen dryper av historia från de 1100 åren; krig mot antingen engelsmän eller fransmän, perioder av fred och rikedom, perioder av förfall. Bl a pågick åtta år av massaker här under franska revolutionen.

Vi satte oss på en uteservering nära slottet och åt en crêpemeny. Då ingick en med skinka, ost och stekt ägg

och en efterrättsvariant med den magiskt goda kolasåsen Crème de Salidou. De två skålarna är ett traditionellt sätt att servera fransk äppelcider (som inte har någon som helst likhet med den svenska läsken).

Så skyndade vi vidare till Cancale där vi skulle bo i två nätter. Men först skulle vi jag se fotbollen!

Som inte visades på fransk teve.

Pensionatets wifi var så dåligt att jag inte kunde få någon bra sändning när jag streamade, men med hjälp av makens mobil fick jag till sist se en hackande bild och kunde hjälpligt hänga med i matchen. Maken sov.

Efter matchen gick vi ner på byn för att äta middag. Gatuplanteringen med kronärtskocka var en upplevelse!

I Bretagne är husen grå med kulörta snickerier. Inget korsvirke.

Cancale är känt för sina fantastiska ostron och jag har visat bilder på odlingarna förut.

Här satt folk på kajkanten och sörplade i sig godsakerna, sedan kastades de tomma skalen ned på stranden under. När högvattnet kom spolades skalen bort.

Vi fick efter en stunds köande bord precis vid hamnen och besticken till vår måltid dukades fram. Nötknäppare till hårda skal, sticka till snäckorna och mindre gaffel till ostronen.

Så gott det var! Jag som inte tycker att ostron hör till det som måste ätas, kan säga att när de är så här färska tycker även jag att de är goda. Krabban är en annan sort än den vi får hemma och jag tycker nog att vår är godare, den här har inte lika mycket gott mojs i skalet.

Tillbaka på vårt pensionat (bilden tagen från fönstret morgonen efter) fungerade inte den fjärrstyrda porten. Och ingen svarade i telefonen, det var ju lite sent. Maken fick helt enkelt klättra över staketet för att sedan komma och öppna åt mig.

Vårt pensionat såg väldigt gulligt ut utifrån, men där inne hade tiden stått stilla på ett inte så angenämt vis.

Mörkt och prångigt med gröna textiltapeter och instängd luft.

Vid frukosten nästa morgon var alla burkar stängda och allt färskt inplastat; titta bara på skinkan och i bortre änden fanns pannkakor under plast. Bordsduken var av plast, bordstabletterna likaså. Det kändes varken fräscht eller välkomnande.

På något sätt får sockerskålen i plast representera hela stället. Men vi sov gott. Och på vår dag i Cancale skulle vi vandra!