Att gilla läget

Att ta små steg i taget.
Att glädja sig över de små framstegen.
Att inse att allt inte går att påskynda.

Att när man är utslagen av svår sjukdom vara mottaglig för ännu mer.
Att också drabbas av ännu mer.
Av sådant som en frisk person har svårt att bemästra.

Och då har man den svåra sjukdomen i grunden, den som orsakar så mycket oro, så mycket ångest, så stor press på den sjuke, på nära och kära, på hela omgivningen.

Ja, det finns flera i min närhet som kämpar just nu.

Kämpar mot sjukdom.
Kämpar mot depression.
Kämpar mot otålighet.

Jag pratade med min bror häromdagen.

Då hade han drabbats av mykoplasma.
Fick astmaanfall och andnöd på nätterna.
Läkarna vill inte skriva ut medicin utan vill att han fixar det här själv.
Dundercocktailen han fick i våras slog nog ut det mesta.
Då - innan de hade diagnosen klar.

Jag pratade med min bror igen igår.

Då var han riktigt glad.
Han hade plötsligt kunnat nå att klia sig på ryggen.
Kunde röra armarna betydligt mera.
Kände att orken förbättrats.
Kunde hålla ögonen aningens mer öppna.

Jag frågade om han skrev upp när förändringarna skedde, så att han kan se tillbaka på hur lång tid olika saker tar. Men nej, han vill inte. Vill bara bli av med eländet. Bli frisk. Så frisk han kan bli.

Bort med tinnitus.
Bort med labilitet.
Bort med koncentrationssvårigheter.

Vägen dit är lång.