nollnionollnionollnio

Sol.
Varmt.
24 grader i skuggan.
Det är tomt och tyst på förortsgatan, som vore det en söndag mitt i semestrarna.

Men det är den 9 september och jag bara njuter.

Har klippt gräsmattan, kanske för sista gången i år.
Har cyklat 8 km i motvind med handbromsen halvt åtdragen (inte frivilligt, den har fastnat) för att växla valuta och hämta ut mina förköpta biljetter till Björn Skifs.
Har handlat middagsmat och promenerar för att hämta Lilleman på skolan.

Promenerar på de tysta gatorna.

Hemvägen är inte lika tyst. Då bubblar det oavbrutet. Det är sånger som sjungits på musiken och redogörelser för Pokémonmatcher som vunnits (och med vilka kort - inte att förglömma!). Det är lyckan över att hitta en guldpeng på gatan. Det är planer inför morgondagens idrottsdag.

På morgonen var jag med i klassrummet en stund, innan utvecklingssamtalet. Klassen tränar på att jobba i tystnad, något som de inte varit bra på innan. Nu går det bättre. De flesta klarar att sitta och räcka upp handen när de behöver hjälp. Några hämtar öronskydd för att kunna koncentrera sig. Andra kommer och drar i fröken för att få uppmärksamhet. Gång på gång. Och fröken ser inte flickan längst bak i klassrummet som suttit så länge, tyst, med handen uppsträckt. Jag hjälper henne.

På samtalet ska Lilleman berätta vad han är bra på. Nya fröken känner honom inte så bra än och vill gärna veta. Och det är lika svårt för en åttaåring som för en vuxen att berätta vad man är bra på. Men det går.

Betydligt snabbare kom svaret på frågan vad han vill lära sig i tvåan. Lilleman förvånade fröken när han direkt svarade:
- Engelska.

Själv blev jag mest imponerad när han på mellisskorpan fick smaka min hemgjorda apelsinmarmelad med whiskey. Jag sade bara att den var smakstark, men att han kunde se om han gillade den. Han provade ett hörn och frågade direkt om det var sprit i. Hur kunde han ana att man ens kunde ha sprit i marmelad?

Bilden? Jo, på den trettonde dagen lade Cara Mia sitt första ägg. Tyvärr verkar hon inte riktigt förstå det där med att ruva. Det blir som det blir. Och Måns Petter drillar så ofta han kan, gillar att försöka överrösta äldste sonens pianospelande!